Adjö till mottot ”bäst för flest”

Expressen ledare 2 jan 2017

Expressen ledare 2 jan 2017

Så kom då äntligen landsbygdskommitténs slutbetänkande. Med alla 75 förslag, som om de genomförs, kan innebära en kursändring för utvecklingen av Sverige. Förslagen är både specifika och allmänna, riktade och generella och bör ses som ett paket för att få den effekt som man är ute efter; att minska den geografiska ojämlikheten och att ta tillvara på den potential som vi annars riskerar att gå miste om. Utgångspunkten är att ”landsbygderna ska ges samma förutsättningar att utvecklas som andra delar av vårt land och ge dem som arbetar och bor i landsbygderna likvärdiga förutsättningar till ett gott liv”.

Vi, och många med oss, applåderade och lovordade kommitténs gedigna arbete. Dock handlade det mesta av journalisternas rapportering om de förslag som har tydligast effekt på Stockholm och Stockholmarna. Det vanligaste var, föga förvånande, förslaget om ökad statlig närvaro och att 10 000 jobb ska lokaliseras utanför Stockholm. Trots att detta var ett av de förslag som släpptes i förväg och redan hade valsat runt i medierna. Dessvärre blev det ytterligare ett sorgligt avslöjande av pressens (storstads)perspektiv.

Så vad är då det nya (och revolutionerande) med kommitténs förslag och hur ser möjligheterna ut för att regeringen faktiskt kommer att göra politik av dem?

En viktig och grundläggande sak, om inte revolutionerande så i alla fall efterfrågat, är skrivningarna om samhällskontraktet. Att medborgarskapet ska vara ett uttryck för ett samhällskontrakt mellan medborgarna och det allmänna och innebär att oavsett var du bor ska du ha likvärdiga förutsättningar att arbeta, bo och leva. Det är såklart lätt att raljera över vackra ord, men ett sådant ställningstagande ska vara förpliktigande och ska, för att betyda något, bakas in i varenda statligt uppdrag och instruktion, inklusive de statliga bolagen. Låt det vara slut på mottot, ”bäst för flest”. Att göra samhällskontraktet tydligt gör det också lättare att göra politik av frågan. Och politisering av frågor som rör plats är detta land i stort behov av.

Kommittén, och därmed samtliga partier, erkänner också att den utveckling som pågått under en längre tid har gått i en riktning som står i strid med ovanstående målsättning och att skillnaderna i förutsättningar att leva och bo har blivit för stora. Det finns alltså uttalade demokratiska argument om geografisk jämlikhet. Och för en gångs skull hamnar inte alla lösningarna på problemen i först hand i knät på de landsbygder och kommuner som i takt med pågående utveckling har blivit allt mer sårbara. Det är allas ansvar och det är för allas skull. För att citera freds- och konfliktforskare Hans Abrahamsson: ”Det som inte är bra för alla är i slutändan inte bra för någon”, vilket också sammanfattar den samtida analys av det tudelade samhället med allvarliga konsekvenser som följd. 

Ledare BLT 11 aug 2016

BLT ledare 11 aug 2016

En annan styrka med betänkandet är den mångfald av åtgärder som tillsammans faktiskt har möjlighet att göra skillnad. För det är just bredden som är grejen. Vi möter ständigt argument om att det ena eller det andra inte ”räddar” landsbygden. Det handlar om bredband, omlokalisering av jobb eller riktade bidrag. Inte heller invandring kommer tydligen att rädda landsbygden trots de många exempel vi ser på kommuner som jobbat framgångsrikt med att både ta emot och integrera nya invånare. Så förslag efter förslag har slagits ner med samma argument, att det inte räddar landsbygden – det har tagits som intäkt för att inte satsa på eller förstärka trender som pekar åt rätt håll. Hela retoriken är egentligen befängd. Det är väl en självklarhet (!!) att kvotering  inte kommer att lösa hela jämställdhetsfrågan. Eller jämlika löner. Eller jämställd snöröjning. Men alla steg år rätt håll behövs, stora som små. Och det verkar de flesta ändå ha fattat om man får lov att utgå från vad som skrivs i media. Vi ser exempelvis aldrig rubriker som ”Jämlika löner kommer inte att rädda kvinnorna”. Vem fan vill bli räddad?  Att man argumenterar så i landsbygdens fall visar bara på den okunskap som råder i frågan och borde vara djupt avslöjande för varje berörd debattör, journalist och politiker. Att använda ord som rädda sätter dessutom landsbygden (felaktigt) i ett ensidigt beroendefårhållande till staden och förstärker staden som norm. Kanske är det staden som ska räddas genom landsbygdens livskraft? Tala hellre om jämlikhet och samhällskontrakt och hållbarhet, för det är det som denna fråga handlar om. Ordet rädda kan vi spara till helt andra sammanhang.

Sanningen är den att det aldrig finns en enskild faktor eller åtgärd som ensam är avgörande. Problemen är många och komplexa och ser olika ut i olika delar av landet. Därför behövs ett brett spektra av åtgärder, minst 75 stycken. 

Tanken att ha en sammanhållen politik är helt rätt. Och på samma sätt som strategin för jämställdhet är jämställdhetsintegrering behöver platsperspektivet byggas in i strukturerna. Som exempelvis att det landsbygdspolitiska ansvaret ska skrivas in i myndigheters instruktioner och att betänkanden och propositioner ska landsbygdssäkras (även om vi hade föredragit begreppet platssäkring). På det sättet placeras ansvaret hos alla de som har makten att genom sina beslut påverka utvecklingen.  Landsbygdsfrågan är inte en fråga för landsbygdsbor, det en fråga för alla. En fråga för hela landet. 

Den starka statliga sektoriseringen är ett problem för ett tvärsektoriellt och komplext politikområde som landsbygdspolitiken. Landsbygdernas möjligheter till utveckling och tillväxt, som bygger på att aktörer på olika nivåer samverkar, försämras i ett sektorbaserat system jämfört med ett där geografin tillmäts en betydelse.

Eftersom vi ser förslagen som ett paket, där de enskilda förslagen hänger ihop och är beroende av varandra, vill vi egentligen inte lyfta ut enskilda förslag. Och vi hoppas verkligen att regeringen ser det på samma sätt. Att det inte betraktas som ett smörgåsbord utifrån vilket de kan välja och välja bort. 

Vi ber att få återkomma med ett mer fullödigt remissvar där vi lovar att tycka till om både helhet och enskilda förslag.