Santa Claus, av Roadsidepictures, CC BY-NC 2,0 Flickr
En statsminister som i sitt jultal uppmärksammar stad-land frågan. Och ett fackförbund som gör motsvarande i en omstridd debattartikel. Det betyder någonting. Det finns ett enormt symboliskt värde i det. Och det blir någonting andra partier och aktörer måste förhålla sig till.
”Det är dags att stärka gemenskapen mellan stad och land, det är dags att förstå att det inte finns någon del som är tärande, de är närande”, säger Löfven i sitt tal. Allas lika värde. Så självklart. Men så sällan uttalat när det gäller plats. Och för att stärka just den gemenskapen som Löfven pratade om har regeringen presenterat satsningar som ska göra det möjligt för hela landet att leva. Regeringen menar att oavsett var i landet man bor så ska rätten till en bra skolgång som barn, möjligheten att studera och arbeta under vuxenlivet, ekonomisk och social trygghet när du blir gammal finnas där. Det låter kanske som en självklarhet. Men menar de allvar med det uttalandet, är det en djärv markering.
Det är alltså två satsningar som regeringen nu har presenterat:
- År 2025 ska hela Sverige ha tillgång till snabbt bredband i hemmet och på arbetet. För första gången presenterar regeringen en bredbandsstrategi där alla medborgare och företag har möjlighet att vara med.
- Statsminister Stefan Löfven ger civilminister Ardalan Shekarabi i uppdrag att säkra att varje medborgare ska ha tillgång till grundläggande statlig service oavsett var i landet man bor. Uppdraget innebär att civilministern ges ett övergripande och förtydligat ansvar inom regeringen avseende statlig närvaro och lokalisering av myndigheter.
De politiska utspelen och de två satsningarna är ett stort steg i rätt riktning och kommer med all säkerhet att bidra till en ökad jämlikhet mellan platser och utjämning av skillnader i levnadsvillkor. Så vi borde glädjas och fira framgången. Vara glada. Men jag insåg idag att jag faktiskt inte alls känner mig särskilt glad. Det känns allt för skört. Som ett korthus. Är det ens på riktigt? Jag oroar mig över om de verkligen har förstått. Jag borde kanske inte tvivla, det är klart att de har tänkt. Övervägt och beslutat. Men hur kan det då komma sig att vi ser så mycket som tyder på något helt annat? Samtidigt.
Hur kan det komma sig att vi har en postutredare som för bara någon månad sen lämnade över ett förslag till Peter Eriksson som innebär att medborgare på olika platser i Sverige inte längre har rätt till samma service. Att Postnord nu har möjlighet att begära undantag från såväl femdagarsutdelning som område för postutdelning kommer att få konsekvenser för medborgare som redan idag brottas med konsekvenser av en systematisk nedrustning av grundläggande förutsättningar. För det är knappast i de tätbefolkade områdena som Postnord kommer att utnyttja möjligheten till undantag. Vägvalet är uppseendeväckande.
Hur kan det komma sig att utbildningsdepartementet för bara någon vecka sedan presenterade en forskningsproposition där städerna omnämns 30 gånger och landsbygderna bara en? Mot bakgrund av hur mycket fokus regeringen ger städerna i förhållande till landsbygderna känns det inte alls som att utbildningen, forskningen och innovationerna står i människornas tjänst. I alla fall inte alla människor. Det är högst anmärkningsvärt att en av våra största utmaningar framöver, i form av den skeva territoriella maktordningen och de sociala och ekonomiska slitningar detta medför, inte alls har avspeglat sig i propositionen. Trots att det har varit en av de mest aktuella frågorna i samband med det nyligen genomförda presidentvalet i USA. Och trots att landsbygdsbornas förtroende för riksdag och regering enligt senaste statistiken från SOM-institutet bara minskar. Det kan inte beskrivas som annat än oroväckande.
Hur kan det komma sig?
För att få till en förändring behöver olika platser beskrivas. I alla typer av beslut. I alla utredningar. Alla lagförslag. Satsningar som syftar till att inkludera alla platser får inte bli ett parallellspår som pågår samtidigt som politiken inom alla andra områden bara rullar på, business as usual. Vår logik måste ändras i grunden. Bäst för flest kan inte fortsätta att vara vårt mantra. Bär med er det, Stefan, Ardalan, Peter, Sven-Erik och alla ni andra. Varje dag. I varje beslut.
Var modiga!