Är vi på väg mot ett mer socialt hållbart samhälle?

Cute little girl av Philip, CC BY-NC 2,0, Flickr

Cute little girl av Philip, CC BY-NC 2,0, Flickr

Social hållbarhet har blivit allt mer intressant för allt fler människor. Inom stadsutvecklingen far nu detta begrepp upp som en komet och får en imponerande svans av anhängare. Bara positivt. Inom landsbygdsutvecklingen har detta diskuterats länge och säkert finns här en hel del samordningsvinster att göra. Hur kan man lära av varandra?

Social hållbarhet handlar om att bygga ett långsiktigt stabilt och dynamiskt samhälle där grundläggande mänskliga behov uppfylls. Gör vi det just nu? Bygger ett stabilt samhälle? Ett dynamiskt samhälle? Är vi på väg åt rätt håll?

 

Urbaniseringen står högt på agendan idag och den har både motståndare och anhängare. Jag har inför detta inlägg inte genomfört någon SIFO undersökning, men rösterna som beskriver urbaniseringen som naturlig, självklar och till och med eftersträvansvärd tycks ändå dominera i det offentliga rummet. ”Utvecklingen har ju sina baksidor, men ja ja”. Även mycket inflytelserika personer så som forskare (ja, fler än en!) uttalar sig förvånansvärt obalanserat i frågan (kan tycka att det ligger i en forskares uppdrag att vara neutral, balanserad och ödmjuk). Nu senast professor Lars Reutersvärd i Dagens samhälle den 27 oktober:

”Att staden är framtiden och bär på fler lösningar än problem är det inget tvivel om. Det är helt enkelt roligare i städerna. Jag är ingen stadsfundamentalist. Jag är stadsoptimist”.

Till skillnad från VAD Lars?, vill jag fråga. Till skillnad från det som inte är staden? Genom sådana här uttalandet ser vi till att urbaniseringen blir självklar och naturlig. Och urbaniseringen får konskevenser. Låt mig ge ett tänkbart scenario:

En retorik som säger att allt är större och bättre i städerna kommer säkerställa att det vi ser idag sannolikt kommer att fortsätta. Allt fler flyttar till städerna (även om kontraurbaniseringen är en parallell, mindre trend, där landsbygdens olika värden lockar, inte minst ”livsstilsflyttare” och ”downshiftare”). Städerna skriker efter de ”attraktiva” och ”rätta” människorna. Och vem vill inte vara en del av den gruppen? Satsningar på service och infrastruktur på landet prioriteras ned och centraliseringen av journalistiken fortsätter. Allt mer ansvar läggs på landsbygdsborna att lösa de problem som uppstår. Allt från skola, bredband till avlopp och vägar. Den ökande befolkningen i städerna kommer att driva upp priserna på mark, bostäder, mm. I takt med ökade kostnader kommer allt fler familjer behöva söka sig utanför staden för att få sina inkomster att gå ihop. Det kan leda till en ökad inflyttning till landsbygden av kapitalsvaga grupper. Detta leder till en mer ojämlik social struktur mellan stad och land men även mellan olika grupper på landsbygden, samt en ökad marginalisering av vissa grupper av människor i samhället. I vissa områden uppstår även en gråzon där det blir oklart på vilka grunder man ingår i samhället, där ”självklara” rättigheter inte längre ingår. Det är inte otänkbart att detta leder till att partier som SD fortsätter att gå framåt. Detta retar i sin tur upp den ”feta” medelklassen i städerna och resulterar i ett utökat landsbygdsförakt.

…detta scenario är inte socialt hållbart…

Vi pratar sällan om var gränsen för samhällets åtagande går. Det finns en tyst överenskommelse om att om man bosätter sig i ett hus i avlägsna Knäckebrödhult så får man skylla sig själv och kan absolut inte förvänta sig samma service som i stan. Och kanske är det så, i sin extrem. Men den ”överenskommelsen” finns inte skriven någonstans. Tvärtom så finns det strategier som uttalar samhällets vilja om att människor ska kunna bo och leva i hela landet. För att det finns ett värde i det, ett värde som inte bara är ekonomiskt mätbart. Och här uppstår problemet. För finns det inte en skriven överenskommelse någonstans så går den inte heller att diskutera, förändra, eller analysera. Istället hamnar vi i en ständig dragkamp mellan stad och land, samtidigt som det sker en tyst omdaning av vilken bild vi har av ”tillåtna” platser för boende. Eller i alla fall platser där du kan räkna med att fullt ut få ingå i samhället.

Fast… vill vi ens ha en sådan överenskommelse om vilka ställen det offentliga inte ansvarar för? En karta med vita fläckar. Är vi beredda på det, på riktigt? Att ha områden där människor helt faller utanför systemet (sådana ställen finns i andra länder)? Ska vi då också börja fundera på differentierade skattenivåer? ”Ok, här på Lingonhöjden får jag bara ta del av hälften av de kommunala tjänsterna, men då vill jag också bara betala hälften i skatt”.

Vi har i Sverige ett värdearv som bygger på jämlikhet och solidaritet. Det har utmärkt vårt land i det globala sammanhanget och är också något vi är stolta över. Är vi nu beredda att ge avkall på det? Och istället börja införa ett tänk där den som kostar mest (utifrån våra extremt begränsade metoder för att uppskatta kostnader och värden) ska tvingas vara med och betala. Och hur förhåller vi oss då till åtaganden vi har gjort, exempelvis åtaganden om att ta ansvar för alla barn?

Nej, detta är nog inte heller socialt hållbart.

Så vad gör du och jag för att vi inte ska hamna här?