Att ifrågasätta staden som norm är att vara politisk

Staden är motorn, Illustratör Karin Casimir Lindholm

Staden är motorn, Illustratör Karin Casimir Lindholm

Att säga att det är i staden som innovationerna föds, är det politiskt? Eller att staden är motor? Knappast. Det har blivit en sanning upphöjd till norm. Något vi alla är överens om och därmed inget som ska eller behöver ifrågasättas. Den som ändå gör det eller visar på andra sanningar blir obekväm eller betraktas som någon som inte har fattat vad som gäller. Och framför allt, vederbörande blir politisk.

Detta har vi stött på när vi har försökt syna sanningar och vända på perspektiv. När vi har pekat på sådant som inte stämmer med den vedertagna bilden. Som att det finns statistik som visar att den större kommunen oftast växer på de mindre grannkommunernas bekostnad. Eller att storstäderna har högre segregationsindex än mindre orter, trots att vi mest hör att staden står för tolerans och mångfald medan landsbygden är rasistisk. Eller att det finns flera, av varandra oberoende, undersökningar som visar att en stor andel av människorna faktiskt vill bo på landsbygden. Och att anledningen till att de trots allt inte gör det KAN bero på att de upplever att det inte är praktiskt möjligt.

Vi har till och med anklagats för att vilja tvinga människor att flytta. Att vi inte tror att människor har en fri vilja och gör de val de anser är bäst. När det enda vi har gjort är att ifrågasätta om den fria viljan kan sägas existera när förutsättningarna för att bo på vissa platser blir så krångliga (tillgång till service, utbildning, infrastruktur osv) att det kanske inte är värt det. Eller när den rådande uppfattningen om att den som stannar är förlorare är så stark. Vi har då slängt fram tanken att det för vissa skulle kunna handla om en typ av ”tvångsflytt till staden”. De som upplever att det helt enkelt inte finns något annat val. Men då tar det hus i helvete. Vad är det ni vill?? Vad har ni egentligen för dold politisk agenda?

Varför är det så? Att det som har blivit en allmänt spridd och etablerad uppfattning har uppnått status som objektiv sanning och fakta. Och då blir alla försök att ifrågasätta det ”politiskt”? Hur mycket fakta man än lyfter fram.

Att vara avvikande är politiskt. Att ifrågasätta normen är politiskt. Att visa på andra sanningar än den vi ”gemensamt” kommit överens om, är politiskt. Även det personliga kan vara politiskt. I alla fall om man har en mörkare hudfärg. Eller ett funktionshinder. En annan sexuell läggning än vad normen föreskriver, om man är kvinna eller om man bor på landsbygden. För då behöver man gång efter annan tala om att normerna stänger ute. Att det hindrar människor att vara med och delta på lika villkor. Och det är detsamma som att ifrågasätta systemet och DÅ är man politisk.

Politik handlar i grund och botten om att lösa problem och att få samhällen att fungera. Och då är väl allt politik, oavsett om det handlar om att upprätthålla och förstärka de etablerade sanningarna eller om det handlar om att ifrågasätta dessa och visa på andra alternativ. För någonstans är vi på väg. Och det vi gör idag påverkar var vi hamnar i morgon. När alla okritiskt anammar det ”givna”, utan att stanna upp och reflektera över vart det leder och vad det innebär så måste vi våga ifrågasätta. Utan att beskyllas för att vara politiska.

 

Bilden hittar du även här.