Följande inlägg publicerades den 2 maj på Dagens Samhälle.
Alla statliga utredningar och regeringens gemensamma beredning av propositioner och regeringsbeslut ska landsbygdssäkras. Det är två av förslagen i landsbygdskommitténs slutbetänkande som skickades ut på remiss i januari i år. Det innebär att man ska beakta, bedöma och säkra landsbygdernas perspektiv. Vi tror att ett sådant angreppssätt riskerar att byråkratisera beslutsprocesserna och producera pappersprodukter utan att göra verklig skillnad för de platser som säkringen är avsedd att gynna.
I talet om platser, i olika typer av policys och strategier, skapas också desamma. Städer, glesbygder, småorter och förorter benämns och beskrivs på olika sätt och tilldelas olika roller och funktioner. I den nationella politiken och i flera nationella strategier ser vi exempel på hur det urbana tolkningsföreträdet är framträdande (Rönnblom 2014, Ett urbant tolkningsföreträde). Det innebär många gånger att landsbygden beskrivs på ett sätt som gör vissa handlingar och prioriteringar möjliga medan andra blir omöjliga. Städerna är normen och utgångspunkten – fyllda med möjligheter, och landsbygderna blir det ’andra’, det avvikande – fyllda med utmaningar och problem.
Att införa en landsbygdssäkring är ett sätt att försöka komma tillrätta med den maktobalans som i praktiken ofta innebär att landsbygderna blir osynliga eller att de på olika sätt missgynnas i beslutsprocesserna. I betänkandet beskriver man det som att ”tvärsektoriella frågor ofta har svårare att få gehör i en beredningsprocess som till sin karaktär är sektoriell.” För att säkerställa att inga konsekvenser för landsbygderna förbises i regeringens beslutsprocess föreslår landsbygdskommittén en landsbygdssäkring. Denna ”ska ge en översiktlig beskrivning av ett förslags konsekvenser för landsbygderna. Genom en sådan bedömning uppmärksammas konsekvenserna tidigt i processen, vilket gör det möjligt att utveckla förslaget så att det blir så gynnsamt som möjligt för landsbygderna.” Det ska dock uppmärksammas att denna typ av landsbygdssäkring inte förpliktar till att fatta andra beslut än idag, bara till att beskriva konsekvenserna. Flera olika länder i EU tillämpar landsbygdssäkring, liksom flera svenska kommuner. Den förra regeringen försökte införa en landsbygdssäkring genom den så kallade Flataklocksmodellen, något som dock inte lyckades få någon reellt genomslag.
Men är det egentligen fruktbart att bygga upp en säkring kring vissa platsers särskildhet? Risken är stor att vi missar att se till helheten och att vi drar felaktiga slutsatser. Och att vi förstärker landsbygdernas position som det ”andra” och det avvikande. För är inte också städerna särskilda? Utifrån sina geografiska, fysiska och sociala strukturer? Vi menar att vi måste se att det är alla platsers respektive särskildheter som måste beaktas och hanteras när vi utformar samhällslösningar – städer, landsbygder, småorter, förorter, och så vidare. Det vore därför mer ändamålsenligt att prata om en platssäkring, som genomlyser vilka konsekvenser olika beslut kan tänkas få för olika platser. En särskild hantering för landsbygderna riskerar att förstärka stadens maktposition och cementera nuvarande strukturer istället för att utmana dem. Det blir ett retoriskt knep för att slippa undan det större politiska mod som denna fråga faktiskt kräver.
Men vi skulle vilja ta frågan ännu längre. För att statliga utredningar, propositioner och beslut inte ska förstärka obalansen mellan olika platser räcker det inte att de ska beakta konsekvenserna för olika platser. Det kräver att hela angreppssättet, från början, tar hänsyn till att det råder en skev territoriell maktordning. Det kräver att beskrivningen av olika platser och formuleringen av både problem och möjligheter blir mer nyanserad och explicit och att det inte görs med de urbana glasögon på. De frågor som ställs och de analysramar som används måste förändras. Bilden av staden som bärare av all utvecklingspotential måste utmanas.
Vi föreslår därför att utgångspunkten för statliga utredningar, propositioner och beslut bör vara att de ska vara platsneutrala, i betydelsen att det urbana tolkningsföreträdet ska utmanas för att säkerställa att fördelningen av samhällets gemensamma resurser inte snedvrids. Underlagen ska inte reproducera och förstärka en obalanserad maktordning mellan exempelvis städer och landsbygder där de förra överordnas. I ljuset av detta innebär då platssäkringen att man beskriver hur man har säkerställt att produkten är platsneutral. Först då kommer vi åt grundproblemet.