Newspapers av Thomas Grooms, CC BY-NC 2,0, Flickr
Vem gestaltas i berättelsen om Sverige. Vilka är det vi ser i nyhetsprogram, debattprogram, filmer, pjäser och i litteraturen. Vems liv är det som reflekteras. Och vems liv är osynligt.
Jag sätter mig i soffan för att ta del av senaste nyhetssändningen. Kriget i Syrien. En trafikolycka i mellansverige. Ett nytt utspel från ett av oppositionspartierna. Reportern går ut på gatan för att fråga folk vad de tycker. På Drottninggatan. I Stockholm.
Det är ofta så det görs. När ”folket” ska höras görs det med gångavstånd från TV-huset. När folk i Säffle eller Nybro intervjuas, är det för att de bor just där. För att de ska representera platsen, inte för att de tillhör ”folket”. Och då blir genast dessa personers röster så avgörande. Deras svar på reporterns frågor måste vara sansade, trovärdiga, genomtänka, begripliga eller vad det än må vara. Är de inte det kommer skuggan att falla på alla människor i den så kallade periferin. Ett tungt och orättvist ok att axla.
Folk i Stockholm är bara folk i allmänhet. En kuf på Drottninggatan är bara en kuf.
Det är den som berättar som har makten
Exemplet ovan är en del i något större. Det handlar om att vi har många berättelser om städer och om människor i städer. Men berättelserna om livet utanför städerna är betydligt färre och mindre varierade. Och det får konsekvenser. För när ens egen vardag inte syns och hörs, vad säger det om ens eget liv? Att det inte är på riktigt? Att det på något sätt är fel? Att det inte är lika mycket värt som andras liv?
Det är den som berättar som har makten. Makten att bestämma innehåll, perspektiv och dimensioner. Den som har makten gör ofta berättelsen om ”de andra” till den enda (oftast negativa) berättelsen. Berättelserna om det och de urbana består av otaliga berättelser som ger möjlighet till igenkänning. Att identifiera sig och bli synlig. De urbana har friheten att vara både kufar, finanshajar, kreativa och homosexuella. Och de kan vara både onda och goda. När det gäller landsbygdsbor erbjuds, möjligen något överdrivet, berättelsen om de lågutbildade, traditionella, intoleranta heteromänniskorna som kör bensinslukande bilar.
Undantagen bekräftar regeln
Vi känner igen motsvarande fenomen i den retorik som blir alltmer vanlig och som kan handla om att alla män från en viss kultur har en nedvärderande syn på kvinnor. Eller att alla som bekänner sig till en viss religion är potentiella terrorister. När det sen visar sig finnas exempel på individer där det här stämmer blir det ett säkert bevis för att berättelsen är sann. De som agerar i motsatt riktning blir undantag som lyfts fram som om de vore på gränsen till osannolika. Om det i stället är på andra hållet. Att en person som tillhör den grupp som sitter på tolkningsföreträdet agerar i enlighet med den negativa berättelsen handlar det om individer. Då finns det nämligen utrymme att vara allt, både kvinnoförtryckare och terrorist, jämställd och fredlig. Motsvarande möjligheter finns inte för ”de andra”.
En enda berättelse begränsar och förminskar
Resultatet av att beskriva en grupp av människor eller en plats med en enda berättelse är att förminska människor och begränsa deras möjligheter. De förutsätts att förhålla sig till en bild som de inte känner igen sig i men som de ändå fått lära sig gäller. De medverkar därför ofta själva till att upprätthålla den.
I en väl spridd föreläsning från TED TALKS pratar författaren Chimamanda Ngozi Adichie från Nigeria om just detta. Om faran med den enda berättelsen. När vi inte har många berättelser om en plats reduceras dess innehåll till något stereotypt. Det påverkar både den bild som de på bor på platsen har av sig själva, men också den bild som andra har av platsen och dess invånare.
”Den enda berättelsen skapar stereotyper och den berövar människor deras värdighet. Det gör det svårt för oss att känna igen allas vårt lika värde som människor. Den betonar hur olika vi är, snarare än det vi har gemensamt”.
I Chimamandas fall medförde den ensidiga berättelsen om Afrika, som fanns tillgänglig både i Nigeria och utanför Nigeria, att hennes plats reducerades till något som fick representera fattigdom och utgöra en kontrast till den framskridna västvärlden. Den enda berättelsen medförde att hennes plats blev ”a place of negatives, of difference”, som hon själv uttrycker det – fylld av människor som är oförmögna att prata för sig själva, som väntar på att bli räddade av en snäll vit västerlänning. Hon nämner särskilt barns sårbarhet och utsatthet för de berättelser vi tar del av. Som ung läsare förstod hon inte att människor som hon kunde existera i litteraturens värld. När hon i sitt eget författarskap skulle beskriva sitt samtida Nigeria, blev hon beskylld för att inte skriva om det autentiska Afrika. Så stark var föreställningen.
Berättelserna om landsbygderna måste bli fler och mer nyanserade
Av Chimamandas berättelse finns mycket att lära om hur vi beskriver och ger utrymme åt olika platser i vårt eget land.
Om vi bara låter en grupp människor höras kommer deras vardag genomsyra det vi pratar om och tillmäter betydelse. Om vi bara intervjuar stadsbor i skolfrågan sätts skolvalet högst på agendan istället för exempelvis distansundervisningen. Berättelserna om livsmiljöer och människor utanför städerna måste bli fler och mer nyanserade. Vi måste låta fler människor synas och få stå som representanter för det så kallade folket.
“When we realize there is never a single story about any place, we regain a kind of paradise.”