Björntjänsten

Bear av Tim Klapdor, CC BY-NC 2,0, Flickr

Bear av Tim Klapdor, CC BY-NC 2,0, Flickr

Ni vet som den där stora lysande kantarellen mitt på stigen. Som man bara måste plocka, även om man är fullt medveten om att den inte räcker till en soppa, macka eller en sås för den delen heller. Man kan bara inte gå förbi den. Den står ju där så gul och oemotståndlig… Precis så var det för mig när jag läste Filminstitutets förslag om stöd till biografer i glesbygd. Det var ett allt för bra exempel för att jag bara skulle kunna låta det passera. Ett skolexempel på en riktig björntjänst. Eller mer akademiskt – ett skolexempel på hur de lösningar som föreslås faktiskt skapar problemen.

I december 2015 beslutade regeringen om höjd moms på biobiljetter. Detta kommer innebära att momsen höjs från 6 till 25 procent (för momsregistrerade biografer). Detta har man bedömt kommer slå hårdast hårdast mot mindre biografer utanför storstadsområdena – en grupp biografer som har det tufft redan idag. De ekonomiska marginalerna är små och inte sällan bedrivs verksamheten helt eller delvis av ideella krafter. Enligt siffror från Svenska Filminstitutet har antalet biografer i landet har minskat kraftigt under de senaste åren. Från 489 stycken 2010, till bara drygt 400 stycken år 2014. Det är en minskning med hela 17 procent på fyra år.

För att minska konsekvenserna av momshöjningen och för att stärka mindre biografer i glesbygden och på mindre orter har Kulturdepartementet valt att införa ett särskilt stöd som ska falla ut 2016-2019, vilket ska hanteras av Svenska filminstitutet. SF har valt att avsätta ett antal miljoner kronor för en generell utdelning till gröna momsregistrerade biografer, som påverkas mest negativt av momshöjningen. Det kommer att krävas att biografen skickar in en ansökan för att kunna få ta del av stödet.

Stödet ges med syftet att utveckla verksamheten långsiktigt. Det ska stärka biografens position och öka antalet besökare. Exempel på utvecklingsåtgärder kan vara att: 1) höja standarden i biografen för att bli mer attraktiv för besökarna, 2) öka antalet föreställningar 3) utveckla marknadsföringsarbetet för att öka kännedom kring verksamheten till fler publikgrupper i lokalsamhället, med mera.

Och det är nu det blir knepigt. Problemet är att det införs en moms på biljetter som är lika för alla biografer men som slår väldigt olika geografiskt. Lösningen är att införa ett stöd för att de som drabbas hårdast ska utveckla sin verksamhet på lång sikt.

Utan bakgrundsinformation skulle man lätt kunna tro att problemet bakom stödet var någonting helt annat. Som exempelvis att förmågan att utveckla verksamheten är sämre på vissa platser än andra. Vilket naturligtvis inte är fallet. Det är ju inte biografägarna som är problemet, utan strukturerna – dvs att vi inför samma lösning för alla platser. En lösning som är anpassad efter urbana förutsättningar.

Och i vår ambition att göra det bättre för dem som får det sämst har vi helt plötsligt skapat nya problem. För genom våra stöd och insatser säger vi implicit något om dem som får stödet. Det vill säga att biografägare på landsbygden är oförmögna att skapa en långsiktigt hållbar utveckling. Detta påverkar naturligtvis vår föreställning om olika platser och deras invånare.

Den logiska lösningen hade egentligen varit att åtgärda ursprungsproblemet, dvs själva momsen, genom exempelvis en momslättnad för de biografer med små marginaler jämfört med storstadsbiograferna.

Att vi skapar problem som inte finns via olika stöd och insatser ser vi överallt, inte bara kopplat till plats. Inom jämställdhetsområden finns också otaliga exempel på där man i strävan efter att få fler kvinnor som driver företag har infört stöd som syftar till att utveckla exempelvis kvinnors entreprenörskap. Det är väl ändå två helt olika saker? Så istället för att främja kvinnors företagande har vi istället problematiserat den och sagt att kvinnors entreprenörskap inte är fullt utvecklat (så som mäns). Och därmed förstärkt rådande normbildning.

See the problem here?

Skärpning politiken!

Ur ”Ett urbant tolkningsföreträde” av Malin Rönnblom: Med Bacchis mer kritiska eller ifrågasättande ansats är utgångspunkten att de problem som politiken avser att lösa också skapas av politiken. De finns inte ”utanför”, utan ”görs i” det politiska arbetet. Enklast kan denna ansats förklaras genom att det är de lösningar som föreslås som skapar problemet. Om exempelvis politiken föreslår särskilda utbildningar riktade mot kvinnor för att de ska utveckla sin kompetens inom ett särskilt område, säg entreprenörskap, skapas också det problem som ska insatsen ska lösa. Problemet i detta fall är att kvinnor inte har tillräcklig kompetens för att bli entreprenörer. Viktigt att komma ihåg är att det inte betyder att politiken ”menar” att detta är det huvudsakliga problemet, att det skulle handla om att politiker sitter och hittar på problem, utan att analysen går ut på att betrakta alla insatser som implicita ”svar” på de problem som ska lösas. Ett annat exempel är de åtgärder som skrivs fram i den regionala utvecklings- och tillväxtpolitiken i relation till jämställdhet och kvinnors situation. Trots att jämställdhet ofta presenteras som ett horisontellt mål som ska genomsyra all politik pekar de insatser som föreslås, som ofta handlar om att stötta kvinnor till att bli mer entreprenöriella och våga satsa på att starta egna företag, att det är kvinnornas brist på kunskap och självförtroende som är problemet. Andra möjliga problem skulle kunna vara att män gynnas av rådande stödåtgärder eller att definitionen av utveckling och tillväxt gör vissa branscher till framgångsbranscher medan andra betraktas som återvändsgränder (se Rönnblom 2008 för en genusanalys av svensk regionalpolitik).