Av Eric Constantineau, CC BY_NC 2,0 Flickr
Vi har alla sett grafen som visar var Sverige befinner sig i välfärdsligan. Eller välfärdsligan är kanske inte rätt ord… modernitetsligan? För hur ser vi egentligen på den så kallade Kulturkartan som illustrerar att Sverige är ett av världens mest sekulariserade och individualistiska länder? Oavsett vad vi kallar det så måste vår placering längst upp till höger innebära att vi ligger först, främst, i framkant. Eller?
I grafen placeras länderna ut efter sina värden på två axlar; graden av självförverkligande respektive värderingar. Ju längre höger ut på x-axeln, desto viktigare är individens frihet. Och ju längre ut på y-axeln, desto mer sekulära och rationella föreställningar präglar invånarna. Med denna extrema position som Sverige intar har det dock följt många positiva saker. Som att vi har en hög grad av tillit och tolerans och ett relativt jämställt samhälle.
Men vad har gått förlorat på vägen?
Den tanken väcks alltid hos oss när vi ser den där grafen. Detta moderna ensamma land… Där vi glatt fortsätter att hylla individualism och självständighet. Den ensamma starka entreprenören och kreatören. Och vi fostrar våra barn i samma anda – barnen ska bli självständiga tidigt. De ska sova i egen säng och klängiga barn är det värsta vi vet. Kollektiva föreställningar är kopplade till traditionella föreställningar. Familjen. Något dammigt som ligger långt tillbaka i tiden.
Vi trillade över några studier. Den ena rör en artikel från Karolinska institutet som behandlar vård av anhörig med demenssjukdom. I den går att läsa följande:
Intervjustudien visade att de anhöriga på landsbygden tycktes ha en mer kollektiv syn på familjen och parrelationen som kom till uttryck i en större acceptans för livets gång och behov av att bevara det normala livet. Storstadens anhörigvårdare däremot tycktes ha en mer individualistisk syn, vilket kom till uttryck i en större frustration över situationen mer präglad av pliktuppfyllelse.
Den andra artikeln beskrev en forskning från Mittuniversitetet om hur flickor i stad och landsbygd förhåller sig till hälsorelaterade risker:
Det är skillnad på hur flickor i staden ser på risker och hur flickor på landsbygden gör det. Med fokusgruppsintervjuer som utgångspunkt analyserar hon hur hälsorelaterade risker diskuteras och sätts i relation till det omgivande samhället. Flickorna i staden visar sig ha en mer individualistisk syn på risk, medan den syn som flickorna på landsbygden har är mer kollektivistisk.
Staden är norm. Och i staden bygger samhällsstrukturerna vidare på denna individualism. I staden kan du klara dig utan vänner, familj och nätverk. Du blir relationsoberoende. Köper dina tjänster. Säljer dina tjänster. Det är fint. Och modernt.
…
Vi använder ofta uttrycket ”traditionella värderingar” för det som inte lever upp till vår moderna (och urbana) måttstock. Traditionell är inte sällan förknippat med intolerans och inskränkthet. Men det finns inget inskränkt med livet i glesa strukturer. Det är ett vanligt liv. Men med en annan inramning. En annan fysisk miljö och en annan samhällsstruktur, som i viss mån kräver en annan syn på dig själv och din omgivning. Du är i högre grad beroende av andra människor för att din vardag ska fungera. Det är fint. Och modernt.