Den komplicerade turismen

Camera, av Kunz 72, CC BY-NC 2,0, Flickr

Camera, av Kunz 72, CC BY-NC 2,0, Flickr

I takt med att välståndet har ökat i västvärlden och globaliseringen har blivit ett faktum har också resandet demokratiserats. Idag är det inte bara den rika överklassen som reser. De flesta reser, i synnerhet den välmående medelklassen. Resandet har blivit ett sätt att försöka överkomma gränser, både geografiska och sociala. Genom resandet betonar vi vår egen frihet och vi väljer fritt bland platser och upplevelser på samma sätt som vi konsumerar varor.

Det är inte bara det internationella resandet som ökar utan också det inhemska. Vi kunde nyligen läsa att sommaren 2016 blev ett nytt rekordår för turismen i Sverige. Men turismen är komplicerad. Samtidigt som den kan innebära många möjligheter för en plats så kan den också medverka till att upprätthålla synen på vilka platser som är de ”normala”, och vilka platser som utgör ”de andra”. Det vill säga upprätthålla den territoriella maktordningen.

Möjligheterna är uppenbara. Turismen kan generera både arbetstillfällen och inkomster till lokalsamhället och den kan innebära möjligheter för kommunen att diversifiera sitt näringsliv. Turismen är till sin natur också sådan att man kan utnyttja värden som i andra verksamheter ofta är problem, som gleshet och avstånd. Eller värden som annars är svåra att kommersialisera, som tystnad och ren luft (vars norska motsvarighet för övrigt nu ska paketeras och säljas till stadsbor i Kina).

Utöver rent ekonomiska värden kan turismen även skapa sociala sådana. En ökad genomströmning av människor kan exempelvis bidra till att fler unga kan känna att platsen är attraktiv och att världen kommer till den plats där man befinner sig, snarare än att man behöver ge sig ut och söka den på eget bevåg. Något som exempelvis Peter Möller har forskat om. Turism kan också skapa stolthet. Och bidra till att hemmablindheten minskar. Ibland kan andra vara bättre på att se det värdefulla i ens närmiljö än vad man själv kan. Och på så sätt kan man uppskatta det man har, lite mer.

Turismen skapar på detta sätt möjligheter. Möjligheter som vissa platser har svårt att avstå från. Så när besökarna står för dörren är det logiskt att platsens människor förväntas vara glada och tacksamma för MÖJLIGHETEN. Det här är er (sista) chans, ta den!

Men det är sällan så enkelt. Det finns ett inneboende dilemma gömt bland alla dessa möjligheter, genom att turisten i sin jakt på upplevelser söker det andra. Det som inte tillhör den normala vardagen. Man reser bortom och utanför och det förutsätter att det finns gränser att korsa. På så sätt exotifieras platser på ett sätt som kan förstärka förhållandet mellan centrum och periferi. Med allt vad det innebär.

Vidare är det som regel turisten som sätter agendan för vad som ska erbjudas och upplevas. Platser riskerar att reduceras till en kommersiell produkt som ska paketeras och säljas, allt efter konsumentens behov och önskemål. Göras om, poleras, snyggas till. Göras gångbar. De boendes egna behov för en fungerande vardag tenderar att komma längre ner på listan, vilket på längre sikt riskerar att urholka snarare än att utveckla. Och som naturligtvis provocerar. När vägen till badstranden asfalteras för turisterna, men hålen i vägen till skolan gapar hånfullt stora.

En annan aspekt av turismens inneboende dilemma är att turisten numera söker det genuina. Det ska vara äkta och autentiskt, som en kontrast till det moderna. Och det ska sökas någon annanstans. Men vad är det egentligen, autenticitet? Inte sällan riskerar jakten på det genuina att leda till att vi bygger upp något som påminner om det som är på riktigt men som egentligen har ganska få kopplingar till hur livet är, eller har varit där, i verkligheten. En låtsasvärld som byggs upp enligt föreställningar som inte är sanna varken sin historia eller nutid. Där lokalbefolkningen reduceras till statister. Invånare som måste ändra på sig för att kunna passa in och sälja den genuina platsen och helhetsupplevelsen. Miljöer som måste anpassas och bevaras för att sälja platsen.

I jakten på det äkta riskerar allt att bli oäkta. Det verkligt genuina, det icke förställda som fortfarande har en funktion i ett dagligt liv för en fastboende befolkning, det genererar sällan några turister. En konsumparkering i ett levande brukssamhälle. Eller en bygd som präglas av det moderna storskaliga jordbruket och som luktar av jord, djur och gödsel? Det som uppfattas som det genuina är sällan det samtida. Det är ofta en föreställning om någonting som en gång varit och som vi har en outtröttlig längtan tillbaka till. Och på så sätt kan turismen upprätthålla inte bara gränsen mellan centrum och periferi, utan även gränsen mellan det moderna och det omoderna.

Poängen är att vi måste vara medvetna om den effekt som turismen kan ha på vissa platser och dess invånare. Det är inte givet att turismen förlöser och befriar. Turismen kan också fjättra och bakbinda.

 

“The transformation of the tourist in his spiritual quest is often supposed to take place by the encounter of the modern subject with the authentic local subject who has been untouched by modernity.”

William T Cavanaugh, Migrations of the Holy