Den sista utposten

Den förste september överlämnade regeringens särskilda postutredare Kristina Jonäng slutbetänkandet ”Till sista utposten” till bostads- och digitaliseringsminister Peter Eriksson. Ett betänkande där samhällskontraktet mellan stad och land ställs på sin spets.

Harvey & Marie Sanborn av MissWillamsson, CC BY-NC 2.0, Flickr

Harvey & Marie Sanborn av MissWillamsson, CC BY-NC 2.0, Flickr

Betänkandet är en översyn av postlagstiftningen där utredaren har haft i uppgift att kartlägga och göra en samhällsekonomisk analys av postmarknaden och digitaliseringens effekter på densamma. Kartläggningen har bland annat mynnat ut i följande analys:

Marginalerna för flertalet tjänster är låga och etableringen över hela landet är relativt god, vilket tyder på att konkurrensen på marknaden är förhållandevis effektiv. I dagsläget är det dock endast Postnord som erbjuder rikstäckande distribution av brev.

Utredningen har i en kartläggning av användarnas avstånd till postservice, kunnat konstatera att tillgängligheten till postservice är god, inte minst i beaktande av att Sverige är ett glest befolkat land. Det finns tydliga skillnader mellan de glesast och tätast befolkade kommunerna i Sverige. Genomsnittligt är avståndet till posttjänster ungefär tre gånger så stort i utpräglade glesbygdskommuner jämfört med i storstäderna. För en typisk glesbygdskommun betyder det i genomsnitt nära 6 kilometer till postombudet jämfört med knappt två i storstad. Nära 98 procent av Sveriges postmottagare har ett avstånd som understiger 500 meter till sin postlåda, fastighetsbox eller brevinkast (gemensamt kallat postanordning). Drygt 4 600 postmottagare har mer än 5 kilometer, vilket motsvarar 0,06 procent av alla postmottagare.

Utredaren konstaterar på detta sätt tidigt i betänkandet att det är få som inte har en god tillgänglighet till posttjänster och postanordningar. När det gäller postlådans placering skriver hon att hela 91 procent av svenskarna är nöjda. Det som utredaren väljer att inte beskriva är vilka områden av Sverige som har dålig tillgänglighet och var människor är missnöjda. Även en liten befolkningsmängd kan beröra stora geografiska områden. Områden där en låg tillgängligheten kan påverka möjligheten att bo, verka och leva och därmed hela regionens utveckling.

Postmarknaden i Sverige befinner sig under ett stort förändringstryck och Postnord har därför varit tvunget att se över och rationalisera sin produktionsverksamhet – något som många boende i glesa områden har fått uppleva. Utredaren betonar också att förändringarna även i framtiden kan komma att påverka förutsättningarna för postservicen i framförallt gles- och landsbygd. Det är intressant (!!!) att utredaren har valt det perspektivet redan på förhand. Beroende på hur man väljer att organisera och strukturera verksamheten är det inte givet att det är landsbygdsborna som skulle behöva drabbas av tuffare förutsättningar. Neddragningar skulle lika gärna kunna göras i tätbebyggda områden för att på så sätt finansiera lösningar i glesa områden. En försämrad service för någon som bor i ett tätbebyggt område är förmodligen betydligt mindre ingripande eftersom det borde finnas större möjligheter till samordnade lösningar där. Men den vägen har av olika skäl inte beaktats i betänkandet. Utredarens prioriteringar är tydliga. Det urbana är norm.

Förslaget kring reglering av postutdelning formuleras som följer:

Utredningen bedömer att samhällsuppdragets omfattning börförtydligas i de delar som avser undantag från femdagarsutdelning och var utdelning av postförsändelser ska ske. Förslagen ger Post- och telestyrelsen möjlighet att i föreskrifter reglera detta vid behov. Med en tydligare reglering av var den samhällsomfattande posttjänsten har sin sista utpost blir det lättare att definiera postväsendets roll när det gäller statliga insatser för att trygga glesbygdsservice. Det ökar också rättssäkerheten och underlättar tillsynen.

Tillhandahållarens rationaliseringar, till exempel i form av att brevbärarnas utdelningsrutter läggs om, kan påverka förutsättningarna för den samhällsomfattande postservicen. När det gäller var utdelning av postförsändelser ska ske, finns det därför anledning att i reglering förtydliga hur bestämmelserna ska tolkas och tillämpas.

Samhällskontraktet mellan stad och land ställs nu alltså på sin spets. Gränsen mellan de som ska få och de som inte ska få (lika mycket) ska slutligen dras. Vilket på ett sätt är bra. Förslaget synliggör det som så ofta annars sker i tysthet. Genom att reglera omfattningen på den samhällsomfattande posttjänsten blir de områden och människor som ställs utanför synliggjorda. Nu får vi svaret på var den sista utposten ligger. Då kan vi äntligen debattera frågan. Och göra politik av den.

Samtidigt är baksidorna av förslaget uppenbara. Det vill säga att medborgare på olika platser i Sverige inte längre har rätt till samma service. Att Postnord nu har möjlighet att begära undantag från såväl femdagarsutdelning som område för postutdelning kommer att få konsekvenser för medborgare som redan idag brottas med konsekvenser av en systematisk nedrustning av grundläggande förutsättningar. För det är knappast i de tätbefolkade områdena som Postnord kommer att utnyttja möjligheten till undantag. Vägvalet är uppseendeväckande. Utredaren har själv konstaterat att det är en liten andel av Sveriges befolkning som har långt till postservice och postanordningar. Ändå väljer hon att föreslå en lösning där man inskränker rätten till posttjänster för denna lilla grupp av invånare istället för att exempelvis låta staten (till relativt liten kostnad) gå in och subventionera verksamheten så att alla tillförsäkras samma service. Dessutom är detta en grupp av invånare där nästan 80 procent uppger att de vill ha utdelning fem dagar i veckan (jämfört med 50 procent i tätort). På detta sätt konsturerar vi en andra klassens medborgare.

Utredaren skriver vidare på DN debatt:

Konkurrensen mellan paketdistributörerna är välutvecklad och deras service täcker i hög grad användarnas behov. Sverige skulle därför i framtiden kunna avstå från att utse en tillhandahållare av den samhällsomfattande tjänsten för paket.

Att föreslå att helt enkelt avstå från en tillhandahållare av den samhällsomfattande tjänsten för paket och istället förlita sig på marknaden är smått cyniskt. Men det kanske är enklare så. Att inte se. Att helt enkelt blunda för att vissa idag drabbas av att marknaden inte fungerar i allt för glesa strukturer.

Det finns också en uppenbar risk för att en omförhandling av samhällskontraktet sker parallellt på flera olika områden samtidigt. Ska det offentliga åtagandet diskuteras måste det göras sammanhållet, exempelvis inom ramen för landsbygdskommitténs uppdrag. Annars riskerar situationen att spåra ut på motsvarande sätt som för de statliga jobben.  Det vill säga att varje myndighet fattar sina egna (rationella?) centraliseringsbeslut på ett sätt som sedan får helheten att kraftigt att falla ut till glesa platsers nackdel.

Nu gäller det att hejda sig en aning och återigen ställa oss frågorna om vilket samhälle vi vill ha, vad vi riskerar att förlora och hur vi skapar en social sammanhållning som borgar för en hållbar utveckling av Sverige.