”Att fortsätta öka utrymmet för marknadskrafterna inom olika delar av ekonomin och samtidigt försöka minska de regionala klyftorna går inte. Det är faktiskt helt omöjligt.”
Detta är Arne Müllers avslutande ord i boken Stockholm, städerna och resten. Två meningar som utgör själva kärnan i den problematik som omgärdar dagens regionala utveckling, två meningar som så plågsamt tydligt visar vad det är vi behöver diskutera, och politisera.
Dagens regionala utveckling är starkt driven av marknadskrafterna, som i dagens globaliserade ekonomi verkar mot ökad koncentration av människor och kapital. Detta gynnar städerna i allmänhet och storstäderna i synnerhet. Koncentrationen av kapital och ekonomisk aktivitet i Stockholmsregionen är slående och den uppskattade framtida marknadspotentialen är tydligt geografiskt begränsad.
Urbaniseringen och tillväxten i städerna och storstadsområdena är dock inte naturgiven. Den formas av de beslut vi fattar, inte minst politiska sådana. Samhället kan organiseras på fler än ett sätt och det finns en rad politiska olika vägval som är möjliga. Vägval som kan minska de regionala klyftorna, grundat på argument om rättvisa och hållbarhet. Ändå har regeringar av olika färg valt att slå in på en och samma väg under de senaste decennierna – en väg mot större utrymme för marknadskrafterna och en centralisering av statlig verksamhet, vilket har drivit på urbaniseringen. Urbaniseringen har haft både för- och nackdelar, men ur ett regionalt perspektiv har den, med stöd av de politiska vägval som gjorts, otvivelaktigt bidragit till ökade regionala obalanser. Denna regionala obalans har vidare rättfärdigats idémässigt genom föreställningen om staden som det normala och det självklara. Den urbana normen ger legitimitet åt (och förstärker) ett system och samhällssatsningar som missgynnar glesa strukturer och de människor som bor där.
På ett politiskt plan är det märkligt tyst. Trots den utveckling som har pågått ända sedan 80-talet tiger politiken still. Regionalpolitiken är alltjämt en regional tillväxtpolitik där varje region är satt att ansvara för sin egen framtid och välgång och där kommuner med starka röster får stort svängrum. Men på lokal nivå är engagemanget högst levande. Det finns otaliga exempel på hur medborgare på lokal nivå nu engagerar sig för att få behålla skola, post, telefoni, vårdinrättningar, arbetsförmedling, bankkontor och så vidare. Och påtagligt ofta sker det utanför de traditionella partierna, som inte mäktat med att kanalisera opinionen. Sedan Facebooks inträde i var persons hem liv har det varit ett flitigt använt forum för att kanalisera medborgarnas röster.
Vi ser också att begreppet ”den urbana normen” har gett människor verktyg för motstånd. Tidigare känslor av misslyckande har ersatts av kämparglöd. ”Det är inte mig det är fel på”. Att se de strukturer som omgärdar den utveckling som pågår kan vara mentalt nödvändigt för att kunna bryta sig loss. På samma sätt som det är oundvikligt att prata om genus när vi pratar om jämställdhet är det oundvikligt att prata maktstrukturer när vi pratar om regional utveckling.
Det lokala engagemanget behöver formaliseras till en bred samhällsdiskussion om vilket samhälle vi vill ha i framtiden. ”Det kommer att finnas mycket att protestera mot för de som värnar rätten till jobb, service och utveckling utanför de tätast befolkade delarna av landet”, som Arne Müller uttrycker det. Men många upplever en frustration över den begränsade möjligheten att påverka. Man upplever att man är för få, för få för att bli lyssnade till. Och det är kanske är i detta som själva svårigheten ligger. Att lyckas formulera en gemensam agenda mellan olika landsändar. För det är, trots rådande uppfattning hos många medborgare, väldigt många människor som berörs av den regionala ojämlikheten. Både i norr och i söder. Både i glest befolkade områden och i förorter. Och på sikt även i städer (även om många städer har klarat sig ganska bra fram till nu).
En bred och sammanhållen opinion kan sätta press på riksdagspolitikerna och tvinga dem att gräva upp de sedan länge begravda heta potatisarna. Det kan inte vara okej att en parlamentarisk landsbygdskommitté duckar om frågor som rör lokal beskattning av råvaror, hårdare styrning av statliga bolag eller reformering av det kommunala utjämningssystemet. Frågan om den geografiska utvecklingen i Sverige behöver verkligen ta plats på bästa sändningstid. Om den inte gör det kommer vi med stor sannolikhet få se ett Sverige med ökade sociala obalanser.
Men vem kommer att kunna formalisera denna opinion? Det är dagens 10 000-kronorsfråga.