Det ideella får inte exploateras

Together av Claudio Audisio, CC BY-NC 2,0, Flickr

Together av Claudio Audisio, CC BY-NC 2,0, Flickr

Under de senaste veckorna har forskare Malin Rönnblom åter gett sig in i debatten om stad och land (Curie och VK). Något som många av oss (som diskuterar urban norm) sätter stort värde på. Debatten behöver befolkas med både praktiker och teoretiker för att bli mångfacetterad och välbalanserad.

En av Malins utgångspunkter är att landsbygden stämplas som problembärare. Både platsen i sig och dess invånare. Det medför att det alltid är landsbygden som ska ändra på sig. Skärpa till sig så att staden och dess invånare blir intresserade. Ta individuellt ansvar för att hitta flexibla lösningar så att den offentliga servicen ska fungera. Samma ordning gäller däremot inte för staden. Stadsborna behöver aldrig ta ett individuellt ansvar för de problem som täthet och trängsel skapar, som luftföroreningar och otrygghet.

Som boende på landsbygden eller i en liten ort är det ganska vanligt att du får vara med och bidra till platsens utveckling på olika sätt. Vägarna sköts i många fall av samfällighetsföreningar där arbetet i mångt och mycket är ideellt. Ett blygsamt styrelsearvode täcker inte i närheten den arbetsinsats som föreningen kan kräva av dig. Skolan kanske har övertagits av lokala krafter och drivs numera som ett föräldrakooperativ, med stöd av ortens barnfamiljer. Samtidigt hotas simhallen av nedläggning och du har precis puttat in 2 000 kronor i den gemensamma insamlingen för att få behålla verksamheten. Så ofta det går försöker du handla i den lokala mataffären. Det kanske inte är samma utbud och inte lika bra priser som i stan, men det lokala måste stödjas om vi vill ha servicen kvar. Affären har ju både spel, post och är ombud för systembolaget. Fiber i byn har äntligen blivit verklighet, men det är tack vare fiberföreningen som detta blir av.

Engagemanget för sin plats är det många som vittnar om och många som är oerhört stolta över. Med rätta! Att arbeta ideellt eller frivilligt är något fint. Man gör en insats för samhället, en annan människa eller något man tror på. Och vilken oerhörd kraft det finns i denna gräsrotsrörelse. Stolthet och identitet. Men det finns en gräns mot det offentliga uppdraget och det marknadsekonomiska systemet. Och bakom denna gräns lurar också något annat, som vittnar om att samhällets nät har fått allt större maskor. Något som inte alls doftar lika gott. Som snarare osar tvång och utnyttjande. Marginalisering. Något som samhället som helhet står bakom och nickar uppmuntrande till. Bekräftelse och en klapp på axeln så orkar du lite till. Inte sant flicka lilla?

Denna gräns mellan frivillighet och tvång är väldigt hårfin, det är vi först med att erkänna. Många människor känner genuint att individens frihet att forma sin egen vardag och sitt eget samhälle är någonting bra och inte alls något att lyfta fram som ett problem. Det kan istället vara något fantastiskt och vara vägen till utveckling. Här finns entreprenörsanda, nya affärsidéer och innovativa sätt att organisera sig. Men vi vet också att många känner något annat. De känner lukten av det där, andra. Tvånget. Att jag som boende på en viss plats inte kan välja. Men pressen på att vara stolt över något som kanske är ren självbevarelsedrift är stor. Det blir ett gisslandrama. Där berättelser om slitna sociala relationer och utbrända eldsjälar inte får plats. För vad skulle bli kvar av mig om jag släppte taget och såg min sanning i vitögat? Vill jag hamna där? I det mörka hålet? Nej jag tackar, jag vägrar bära en offerkofta.  Att vara ett offer för strukturer är inget vi väljer, det är något vi är. Jag tänker då inte bli en gnällkärring.

Vi tror att många är evinnerligt trötta på att vara dessa flexibla landsbygdsbor som med hurtig blick tagit ansvar. Som har skärpt sig. Eller som Malin Rönnblom sa:

”Ibland får jag en känsla av att det är en tyst revolution som pågår runt om på den svenska landsbygden, eller i alla fall att någon form av uppror formerar sig.”

 

Det behövs någon form av samhällskontrakt mellan stad och land om hur det ömsesidiga utbytet ser ut. Annars finns en risk för ett tudelat samhälle. Där grupper inte ser att det offentliga åtagandet är något som omfattar dem. Och varför ska man då vara med och bekosta det offentliga?