Drömmen om Barents Center

Dug by Duncan Toms,  CC BY-NC 2,0 Flickr

Dug by Duncan Toms, CC BY-NC 2,0 Flickr

Det är en sorglig historia som rullas upp av kommungranskarna i senaste avsnittet av Uppdrag granskning. Det handlar om Barents Center i Haparanda. Ett center som ska rymma en multiarena, en gymnasieskola och ett köpcenter. En omtalad miljardsatsning som än så länge bara består av en grusgrop. En grop, till hälften svensk och till hälften finsk. En grop som genom åren har varit föremål för olika visioner som handlat om att bygga ihop de båda länderna. Men framför allt har gropen blivit en symbol för ett kommunalt storhetsvansinne. En satsning som ännu inte blivit verklighet, och som förmodligen inte blir det. Vilket kanske är det bästa med tanke på att det redan finns en överetablering av handel i området. Men också för att kommunen skrivit ett hyresavtal för såväl arenan som gymnasieskolan för 17 miljoner kronor per år. I 25 år.

Programmet väcker naturligtvis många frågor. Men den viktigaste kanske handlar om varför det blir så här. Hur kan såväl tjänstemän som politiker rusa iväg och vara beredda att kringgå regler om offentlig upphandling i syfte att styra åt ett visst håll?

Det är lätt att skaka på huvudet och göra sig lustig över den här typen av misslyckade satsningar. Hur människor helt tycks förlora förnuftet och hur de kan riskera så mycket. Det är också nära till hands att tro att det handlar om kommunalråd och kommunchefer som vill bygga monument över sig själva och som i detta fall tycks ha blivit förförda av en karismatisk entreprenör.

Men kanske handlar det helt enkelt om kommunföreträdare som på olika sätt är extremt hårt pressade. Som leder eller jobbar i en kommun med hög arbetslöshet och stora problem med att få ihop den kommunala ekonomin. Som så gärna vill hitta en väg framåt för att få nya arbetstillfällen till kommunen. Som letar efter en ny Ikea-effekt. Och Haparanda är långt ifrån ensamma. Allt fler kommuner ser framför sig en utveckling med en försörjningskvot som de inte kommer att klara av. Och den kommunala tävlingen om vem som är mest attraktiv och som drar till sig flest människor pågår ständigt och i ett allt högre tempo. En kamp kommuner och regioner emellan som på många sätt är ett nollsummespel.

Att hitta det där projektet, satsningen som ger framtidstro och som tänder hoppet om att vända en utveckling. Den viljan är så stark att förnuftet kanske ibland får stå tillbaka. Alla vill hitta sitt ishotell, konserthus eller turistanläggning. Trots att de vet att det många gånger blir stora förlustprojekt som kommunen får leva med i många år.

Men ibland blir satsningarna lyckade och har blivit verklighet just för att kommunchefer och politiker så starkt trott på idén att de trotsat allmänhetens motstånd. Som konserthuset i Vara. En satsning som hånades och mötte stort motstånd från många håll, men som har bidragit till att göra Vara till ett kulturcenter. Som ledde till att Vara fick utmärkelsen årets kulturkommun 2004 och i nu i år nominerades till Sveriges superkommun 2017 med just motiveringen att kommunen arbetat strategiskt satsning på kultur.

Så vad som är rätt och fel satsningar är svårt att veta på förhand. Det är lätt att döma de som tror på något. Framför allt när det visade sig att de hade fel.

Missade du programmet? Du hittar det på svtplay