Vi har varit inne på det förut. Många gånger. Och inte bara vi. Att något har förändrats. Något som har en avgörande betydelse för det här landet. Det finns olika tecken i tiden på att många är beredda att kasta principer och värden överbord. Principer och värden som har varit vårt signum (och styrka) i snart ett sekel. Oavsett färg på regering. Några pratar om paradigmskifte. Andra om att något håller på att gå sönder. Alla pratar inte om samma sak men i grunden är det nog samma beståndsdelar. Det finns en gemensam nämnare. Det finns flera skiljelinjer i samhället idag. Skiljelinjer som existerar i människors föreställningsvärld men också i den praktiska verkligheten. En sådan skiljelinje går mellan olika platser. Mellan norr och söder. Mellan stad och land. Mellan centrum och periferi. Den är inte ny men konsekvenserna börjar på vissa håll att bli akuta.

Det kommunala utjämningssystemet

Några av grundfundamenten i vårt land är social trygghet och en god levnadsstandard för alla. Och ett av verktygen för att garantera det är det kommunala skatteutjämningssystemet. Det nuvarande skatteutjämningssystemet infördes 1966 men har sedan dess omformats i omgångar. Senast under den förra regeringen som bland annat införde en ”miljardrabatt” för kommuner som ansåg att de drog ett oproportionerligt stort lass i omfördelningen. Syftet med utjämningssystemet är att ”skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar för alla kommuner och regioner/landsting i landet att kunna tillhandahålla sina invånare likvärdig offentlig service oberoende av invånarnas inkomster och andra strukturella förhållanden. Meningen är att skillnader i kommunalskatt i stort ska spegla skillnader i effektivitet, service-och avgiftsnivå och inte bero på strukturella skillnader. Huvuddelen av omfördelningen finansieras av staten genom att staten skjuter till medel till den kommunala sektorn. En mindre del av omfördelningen inom inkomstutjämningen finansieras av kommunerna och landstingen genom att de med allra högst skattekraft får betala en inkomstutjämningsavgift.” (Statskontoret). Utjämningssystemet är inte någon dunderkur för att utjämna skillnader. Vissa delar i modellen slår säkert fel. Förmodligen finns det både de som överkompenseras och de som underkompenseras. Men det är ett viktigt verktygoch utgör en symbol för gemenskap och jämlikhet. I olika omgångar har vi kunnat höra politiker opponera sig, eller till och med rasa, mot att deras ”välskötta tillväxtkommuner” ska behöva betala till andra regioner och kommuner som, underförstått, inte är lika välskötta. Protesterna har ibland gjorts i form av namninsamlingar, som exempelvis Stockholmsuppropet, ibland med gemensamma debattartiklar underskrivna av ett gäng kommunalråd. Att kommunföreträdare protesterar är inte nytt. Det har de gjort sedan systemet infördes. Och det är kanske inte så konstigt att politiker värnar om just sin kommuns skattepengar. Det sorgliga är när de glömmer, eller inte bryr sig om, vad som egentligen var tanken med systemet. För även om det för en enskild kommun kan svida i kommunkassan är vi alla vinnare på att vårt land fortsätter att vara helt (#ettsverige).

Fördelning av statliga investeringar

För en tid sedan gjorde ett landstingsråd i Stockholm ett rejält magplask när han ville argumentera för att alla budgeterade pengar för järnvägsnätet skulle gå till Stockholms län. Han sa att ”vi måste se till att de pengar som ska gå till svensk järnväg hamnar där människor bor och där människor reser, och inte går till träd i Norrland”. Återigen, det är inte konstigt att politiker kämpar för sin region för att utveckla det som vederbörande har i uppdrag att utveckla. Och det är ofrånkomligt att olika regionala företrädare gör vad de kan för att få sin del av den gemensamma kakan när resurserna ska fördelas. Men att resonera som om det vore självklart att alla budgeterade resurser ska gå till en ”välmående tillväxtregion”, som ytterligare skulle förstärka regionens särställning, samtidigt som skillnaden mot regioner med helt andra förutsättningar blir ännu större, är anmärkningsvärt. Att dessutom göra det med en raljerande beskrivning av andra regioner och ett illa dolt förakt för desamma är bedrövligt. Uttalandet visar också på en okunskap om Norrlands betydelse för såväl Stockholm som för övriga Sverige. Men det kanske värsta av allt är att det i princip har blivit okej. Att det har blivit rumsrent att inte bara tycka utan också att göra den här typen av uttalande.

Okunskap och historielöshet?

Det blir alltid en dragkamp om resurser. Men med en rådande urban norm, och med ett relativt kortsiktigt ekonomiskt sätt att tänka, finns det en uppenbar risk att det är de större tillväxtregionerna som blir vinnare gång efter gång. Och skillnaderna blir då större och djupare. Man kan fundera över vad som skulle kunna vara avgörande kriterier när det exempelvis handlar om fördelning av investeringskapital. Kostnaden per person eller var investeringen gör störst skillnad i levnadsförutsättningar? Eller vad investeringen betyder för landet och hur den bidrar till att minska skillnader mellan människor på olika platser? Kanske är jag naiv, men vi kan inte bara fortsätta att rulla denna snöboll… Kanske är det individualiseringen. Kanske är det en blandning av okunskap och historielöshet. Kanske är det samma fenomen som när unga kvinnor fnyser åt feminismen och det den står för och som tycker att de feministiska kraven är onödiga och kanske till och med tillhör det förgångna. Utan att förstå vad hela den feministiska rörelsen har åstadkommit och att det är värden som fortfarande behöver försvaras och kämpas för. Det finns en uppenbar risk att vi tappar det som är grunden för det här landet. Det innebär inte att vi inte ska förnya föråldrade system som bygger på förhållanden som inte längre gäller. Det måste vi göra. Men vi får inte förlora förståelsen för vad som är den övergripande politikens uppgift för att det här ska vara ett helt land. Där själva grundidén handlar om att undvika alltför stora skillnader. Det får vi inte slarva bort.