Regionalpolitiken har kommit att bli ett forum där landsbygdernas frågor är tämligen osynliga, vilket är något som den parlamentariska landsbygdskommittén har uppmärksammat i sitt slutbetänkande. Men hur har det kommit att bli så? Och vad får det för konsekvenser?
Big city lights, av Maciek Lulko, CC BY-NC 2,0 Flickr
Sverige har ur ett europeiskt perspektiv en ganska stark centralmakt och ett starkt lokalt självstyre. Detta beskrivs ibland som det svenska timglaset. Denna administrativa och organisatoriska struktur har också påverkat den regionalpolitik som har förts i landet.
Regionalpolitiken blev ett eget politikområde under 60-talet – en förändringens tid då industrialiseringen och tillväxten var stark och då många flyttade till städerna från landsbygderna. Politiken kantades vid denna tid av en livlig politisk debatt och ett stort medborgerligt engagemang. Den tidiga regionalpolitiken hade ett starkt mellanregionalt perspektiv – skillnader mellan regioner skulle jämnas ut och hela Sverige skulle leva. Staten inrättade exempelvis ekonomiska stöd till olika regioner och man införde skatteutjämningsbidrag och utlokaliserade statliga verksamheter. I praktiken kom dock den ekonomiska logiken att i mångt och mycket överordnas de regionalpolitiska ambitionerna, vilket inte minst gynnade de expansiva städerna.
Sedan slutet av 70-talet har regionalpolitiken blivit allt mer decentraliserad. Ansvaret för politiken förlades till statliga regionala myndigheter som fick ett utvidgat politiskt självbestämmande. Man fick möjlighet att exempelvis driva regionala utvecklingsinsatser via projektmedel. Tanken var att det skulle leda till ökat regionalt engagemang och ökad regional samordning. Politiken fick i och med detta ett mycket mer inomregionalt innehåll än tidigare. Efter EU-inträdet ökade fokus ytterligare på den regionala nivån och regionala aktörer fick ett allt större ansvar för regionalpolitiken och där till kopplade utvecklingsmedel. Det politiska ansvaret flyttades således från statsmakten till politiska aktörer på regional och lokal nivå.
Ovanstående beskrivna regionalisering har bidragit till att förändra regionalpolitiken till att bli en mer utpräglad regional tillväxtpolitik. Tanken om fördelning har ersatts med tanken om konkurrens, där regioner förväntas konkurrera med varandra om människor och företag. Platsens konkurrenskraft blir viktig och bidrar till att platser kommersialiseras och ges ett ekonomiskt värde. Detta är en utveckling som kanske framförallt har gynnat urbana tillväxtområden. I olika studier som har gjorts under senare år av de regionala utvecklingsstrategierna är städernas tolkningsföreträde tydligt. Städerna får symbolisera utveckling och framgång. Enligt rådande diskurs förväntas regionerna ta ansvar för sin egen utveckling och regionala olikheter blir enskilda regioners problem. Den regionala befolkningen ses därmed i vissa fall som ansvarig för en knackig ekonomisk utveckling. Och medborgare riskerar att delas in i närande och tärande grupper, där inte sällan landsbygdernas invånare tillhör de senare. Förståelsen av landsbygderna och dess invånare konstrueras på detta sätt i förhållande till städerna och dess invånare. Vilket får konsekvenser för hur man sedan fördelar och prioriterar regionala resurser.
Retoriken inom regionalpolitiken förändrades också i och med regionaliseringen. Det pratades allt mer om att ”kraftsamla” och ”samordna” och politiken gick allt mer i riktningen mot (slutna) förhandlingar i nätverk och partnerskap och bort från debatt, konflikter och opinion. Detta präglar regionalpolitiken än idag. Det saknas ofta en tydlig partipolitisk agenda i frågor som rör exempelvis infrastruktur och näringsliv. Det politiska har ersätts av tanken om ”de rätta lösningarna” utifrån en marknadslogik. Det råder en sorts politiskt konsensus om tillväxt i hela Sverige. Det har helt enkelt skett en avpolitisering av de regionala frågorna, vilket delvis kan förklara hur förändringar till landsbygdernas nackdel kan passera helt utan politisk och massmedial debatt.
När politiken har blivit allt mer tillväxtorienterad har också andra politikområden fått stå tillbaka i de regionala sammanhangen. Jämställdhet inkluderas men uttalas ofta i form av attraktivitetsskapande och tillväxtskapande faktorer, inte som ett mål i sig. Detsamma med kulturen. Och utbildningen. Men även landsbygdsfrågorna har fått stå tillbaka – frågor där statens inblandning (via landsbygdsprogrammet och EU:s gemensamma jordbrukspolitik) fortfarande är stark. Så trots att landsbygdspolitiken och regionalpolitiken egentligen borde vara ganska svåra att skilja från varandra har de blivit två egna politikområden, två skilda stuprör. Denna utveckling har sannolikt förstärkts av hur EU har strukturerat sina projektmedel där de medel som finansieras via landsbygdsprogrammet och den gemensamma jordbrukspolitiken har särskilts från strukturfonderna.
Den parlamentariska landsbygdskommittén har glädjande nog noterat ovanstående situation och hur det missgynnar landsbygderna. Det förslag som den har lagt fram om att landsbygdsfrågorna ska få ett ökat utrymme i de regionala utvecklingsstrategierna är därför välkommet, liksom försöken att överbrygga politikområdena (och minska stuprörstänket). Kommittén har även lagt andra förslag som liksom den tidiga regionalpolitiken syftar till att skapa en mellanregional omfördelning: ekonomiska stödpaket och utlokalisering av statliga jobb. Skatteutjämningssystemet föreslår man också ska ses över. Det är för övrigt intressant att notera att det nu är landsbygdspolitiken som tar över det regionalpolitiken en gång var satt att göra. Vilken effekt dessa förslag kan tänkas få vid ett eventuellt genomförande kvarstår att se. Vi kan dock konstatera att idén om en regional tillväxtpolitik inte har utmanats i grunden och frågan om avpolitisering kvarstår.
Kommer våra politiker att våga sätta politiken i främsta rummet?
Lästips: Tiden, makten, rummet