Fritt fram att använda B-ordet*?

vagskylt

Tänk tanken att SVT skulle sända en serie motsvarande ”Uti bögda” men med en annan grupp att raljera över. Som exempelvis gruppen kvinnor eller personer med annan etnisk bakgrund än svensk. Skulle det vara möjligt idag, 2016? Knappast. Det hade blivit ramaskri och SVT hade anmälts till Granskningsnämnden med given påföljd. När det däremot handlar om gruppen som bor utanför (stor)städerna är det dock helt ofarligt och till och med naturligt. Varför är det så? Och kommer det alltid att vara så?

Att stockholmare är smartare än lantisar är en gammal bekanting. Dessbättre var det många som reagerade på det, vilket tyder på att den passerade anständighetens gräns. Det är däremot inte många som höjer på ögonbrynen när landsbygdsbor beskrivs med ord som kränkta och patetiska. Eller när de placeras i miljöer som beskrivs i termer av något som tillhör det förgångna. Att kalla någon eller något för bonnig eller bonnigt är vardagsmat liksom att platser är hålor, spenat och människor som bor där per definition är ociviliserade.

Vi brukar pröva att byta ut grupper i påståenden om landsbygdsbor och storstadsbor till exempelvis kvinnor och män, invandrare eller homosexuella. För att se om det över huvud taget är möjligt. Om det inte är möjligt är det ett sätt att upptäcka om det handlar om kränkning eller särbehandling och ett uttryck för en ’osynlig’ norm.

Enligt diskrimineringslagen innebär diskriminering att någon missgynnas eller kränks och det ska finnas ett samband med någon av de sju diskrimineringsgrunderna. Bostadsort är inte en av dem. Enligt Diskrimineringsombudsmannen (DO) betraktas det som diskriminering när någon blir sämre behandlad än någon annan på grund av egenskaper som inte går att påverka. Och till skillnad från de lagstadgade diskrimineringsgrunderna så är bostadsort ett förhållande som går att ändra på. En kan ju alltid flytta. Det är svårare att ändra hudfärg och ålder. Det är även ganska knepigt med kön, religion och sexuell läggning. Att byta plats är däremot möjligt. Som om platsen är en accessoar. Det är något vi själva råder över och som (tydligen) inte är särskilt integritetskränkande, eftersom det innebär en förändring som enligt rådande mening är bättre. Mer modernt och önskvärt.

Det innebär alltså att det inte verkar vara något att uppröras över när gruppen landsbygdsbor beskrivs med ord som ociviliserade, lågutbildade, rasistiska och patetiska offerkoftor. För genom att följa den urbana normens manus, det vill säga flytta från landsbygden, så kan en också slippa den typen av epitet. Som i ett trollslag. Det är helt enkelt upp till var och en.

Det finns lagstiftning som kan täcka upp för det faktum att plats idag inte utgör en diskrimineringsgrund. Vad gäller nedsättande kommentarer kan man tänka sig andra brottsrubriceringar som exempelvis förtal, förolämpning, olaga hot och ofredande. Men ingen brottsrubricering täcker upp för en rekrytering som bygger på en föreställning om att en urban människa är civiliserad.

Med tanke på det öppna mål som gäller för nedsättande kommentarer och beskrivningar enligt ovan kanske det inte är en orimlig tanke att det i olika situationer skulle kunna förekomma en negativ särbehandling av landsbygdsbor. Som vid anställning. Att erfarenheter från en ”perifer” plats inte väger lika tungt som erfarenheter från Stockholm, även om jobbet innebär likartade arbetsuppgifter. Jordbruksverket är en myndighet som har tänkt i dessa banor. På deras webbplats kan man ta del av uppslag till studentarbeten. Ett av studentarbetena lyder som följer: ”Syftet är att utreda huruvida det i dagens samhälle sker en negativ särbehandling av människor utifrån plats”. Områden inom vilka den skeva territoriella maktordningen kan tänkas medföra en negativ särbehandling är enligt myndigheten: arbetsmarknad, politik och offentliga resurser.

Kanske blir det tokigt att tänka att bostadsort skulle vara en diskrimineringsgrund. Men det kan vara något att fundera över. Och ifrågasätta det rimliga i att ’kräva’ att man flyttar för att undgå nedsättande kommentarer eller förbättra chanserna att få anställning på drömarbetsplatsen. Vi har religionsfrihet i detta land – du har rätt till din egen trosuppfattning. Vi kan därför inte kräva att någon avsäger sig sin religion. Men är det inte också en frihet och en rättighet att få bo var man vill? Nej, uppenbarligen inte idag. Förhoppningsvis ser det annorlunda ut om tio (?) år.

 

 

* Bonne /Bonnläpp/Bonnlurk/Bonnjävel/

3 Kommentarer

  1. Tack för ett insiktsfullt inlägg! Har funderat på samma sak i ett par år nu, under arbete med en doktorsavhandling i Pedagogiskt arbete som snart ska vara klar. Min vinkel gäller tillgänglighet till utbildning; tid, plats, utbildning och IT-verktyg i nya kombinationer. Det går att göra mycket idag för ökad tillgänglighet, med hög kvalitet och jämförbar kostnad. Men våra universitet, ofta i outtalat samförstånd med resp stad, vill ju bli större och utveckla egna Silicon Valleys, och då ligger inte flexibel utbildning och livslångt lärande i deras intresse, då det ju tar av deras befintliga studentplatser.
    Plats är en diskrimineringsgrund, vilket blivit tydligt idag då plats-och tidshinder för deltagande i utbildning faktiskt kan hanteras om man vill.
    Likaså gäller det arbetsmarknaden. Söker man ett statligt jobb men bor 15 mil bort så verkar alltid frågan komma i intervjun: har du tänkt att flytta hit? Man är väl orolig att anställningen ska bli kortvarig annars eller att man ska bli en sån där jobbig typ som vill arbeta ibland hemifrån. Men egentligen är frågan väldigt diskriminerande, i likhet med att fråga en kvinna om hon planerar att skaffa barn. Frågan verkar dock vara viktig i jobbintervjuer. Ett bra steg av statliga och regionala arbetsgivare vore att deklarera att man inte diskriminerar efter bostadsort och att arbetsförhållanden ska anpassas så långt som bara möjligt.

    • Ja vi anser som du förstår att frågan är högst aktuell och att den i mångt och mycket går att jämföra med övriga diskrimineringsgrunder. Dina exempel är tydliga. Det skulle vara intressant att höra hur DO tänker i dessa frågor.

      • Hej! Nästa steg, om vi nu anser att plats utgör något av en identitet istället för accessoar (eller finns 3:e alternativ?), är ju att fundera på att formulera kritisk teori. Att kräva medborgerlig rätt och samma villkor som diskriminerad grupp till deltagande i samhällets processer. Sådan kritisk teori har ju sen 1900-talets andra hälft drivits på grunder av kön, klass, etnicitet, sexuell läggning, handikapp, etc som diskriminerande faktorer. Risken är bara att grupper ställs för hårt och aggressivt mot varandra, när man egentligen vill betona och förverkliga det möjliga gemensamma i mänskliga villkor. En annan bot för de negativa sidorna med identitetspolitik är ju intersektionalitet – att man betonar att alla individer är ju kombinationer av egenskaper, villkor och identiteter.