Har rättvisa blivit liktydigt med rätten att välja?

Chairssss by Stephanie Fry, CC BY-NC 2,0 Flickr

Chairssss by Stephanie Fry, CC BY-NC 2,0 Flickr

Vi är inte längre en kollektivistisk välfärdsstat. Istället står individen i centrum och begreppet ”man är sin egen lyckas smed” har väl aldrig varit mer aktuellt än just nu. På gott och på ont. Frigörelse, självförverkligande och självhävdelse har blivit vardagsmat i ett land som enligt diverse undersökningar är ett av världens mest individualiserade länder, och kollektiva tillhörigheter tillmäts allt mindre vikt. Denna individens frihet ger obegränsade möjligheter och men samtidigt upphov till oro och ängslan. Fel val idag blir din undergång imorgon. Frihetens behag kontra otrygghetens obehag.

Många funktioner i samhället utformas efter invånarnas möjlighet och rättighet att välja. Idag väljer vi allt från pensionsfonder, vårdcentral och elbolag till utbildning och bostadsort. På gott och på ont. De kollektiva och socialt ”förutbestämda” lösningarna blir allt färre och mindre viktiga. Det gör att vi får ett samhälle som är mer skräddarsytt efter olika individers förutsättningar och önskemål och vi ökar våra möjligheter att styra över våra egna liv.

Denna organisering förutsätter dock att alla har lika möjlighet att välja. Att vi inför valet är likvärdigt utrustade. Men det är vi inte. Systemet missgynnar inte sällan grupper som inte är resursstarka eller grupper som är underordnade i något avseende. Men det kan bli svårt att adressera denna problematik i ett individualistiskt system. Det är helt enkelt svårare att ställa olika grupper mot varandra eftersom det i slutändan ofta kommer att handla om vad det är för val du har gjort. Frågor som handlar om rättvisa mellan olika grupper riskerar att reduceras till rätten att välja. Alla har möjlighet att göra de rätta valen och det är upp till dig om du vill utnyttja den möjligheten eller inte.

Samhället (staten) kan på så sätt i viss mån friskriva sig från ansvar för vissa gruppers utsatthet. Utifrån en territoriell aspekt blir denna problematik kanske mest tydlig utifrån valet av bostadsort. När frågan kommer upp om landsbygdsbors rättighet till samma service som stadsbor så slutar ofta diskussionen med en hänvisning till det fria valet. Passar det inte så får du helt enkelt flytta. Istället för att staten tar ansvar för att alla ska ha samma möjligheter och rättigheter läggs det en skuld på den som har valt fel plats att bo på. Paralleller med andra jämlikhetsfrågor som kön, etnicitet, ålder och så vidare kan lätt avfärdas med argumentet ”du väljer inte din ålder”.

Det fria valet försvårar helt enkelt en konstruktiv dialog om välfärd och utveckling.