Hur var det nu igen, skulle hela landet leva?

So much unsaid by Phoney Nickle

So much unsaid by Phoney Nickle

Idag finns det en allmän konsensus om att hela landet ska leva. Det är i alla fall så vi säger. Det finns också formulerat i nationella strategier som har tagits fram i breda förankringsprocesser. Det handlar om ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet, om rättvisa och om värden vi vill säkra över generationer. Samtidigt agerar många delar av samhället på ett helt annat sätt och i en helt annan riktning. Både det offentliga och det privata.

Varför? Kanske därför att det också finns outtalade överenskommelser om andra saker. Sådant vi betraktar som självklart. Och det som är självklart ifrågasätter vi inte. Det blir istället utgångspunkten för vad vi tycker och vad vi gör. Som att det är effektivt att centralisera eftersom det ger skalfördelar och lägre kostnader per enhet. Eller att större städer fungerar som motorer till nytta för mindre orter runt omkring. Eller att urbaniseringen är ett faktum vi har att förhålla oss till.

Vad vi missar i allt detta är att vi samtidigt banar väg för att ytterligare förstärka det täta och det stora på samma gång som vi sakta men säkert monterar ner det glesa, det lilla och det perifera (beroende på utgångspunkt) . Och var det verkligen det vi sa att vi ville?

Det är denna motsättning mellan vad som sägs och vad som görs som blir så förbryllande. Och provocerande. Men också det som gör det svårt att göra politik av landsbygdens frågor. Det är ett glapp mellan den politiskt korrekta hållningen och (den urbana) normen. Vi säger att man ska kunna bo och arbeta i hela landet. Men samtidigt bedömer vi (uppenbarligen) att man på vissa håll klarar sig bra utan skattekontor, bank, post, arbetsförmedling, skola och försäkringskassa. Ja, till och med internet.

Det är det tysta och det outsagda som är det lömska. Det som inte uttalas är svårt att prata om. Vara oense om. Eller göra politik av.

Vad skulle hända om vi istället sa ”I vissa delar av landet (som specificeras) kan invånarna inte förvänta sig samma tillgång till infrastruktur och service som i andra delar.”

Då skulle det plötsligt vara möjligt att göra politik av de neddragningar som på vissa håll nu sker i tysthet. Vi skulle kunna ställa frågor som om det exempelvis är rimligt att stänga ner vissa områden? Vilka risker som finns med det? Vad vi kan vinna? Vilka områden som vi inte är beredda att satsa på? Var drar vi gränsen? Vilken skillnad mellan olika områden kan vara rimlig? Vad är rättvist? Kan skillnader i tillgång motivera en lägre skattesats för de som berörs? Och så vidare…

Den här typen av diskussioner finns bland annat i Danmark. Om det är rimligt och möjligt att människor kan bo var de vill och hur långt samhällets åtagande sträcker sig. En diskussion som tar upp möjligheten att riva hus i byar som håller på att försvinna för att i stället samla människor i områden med mer av gemensamma lösningar där kommunen kan planera och dimensionera för den kommunala servicen.

Det är ingen lätt diskussion att ta men den blir mer transparent och renhårig än tystnadens väg, som mer eller mindre oorganiserat tar oss åt samma håll men där ansvaret och valet läggs på individen. Valet att stanna eller ge sig av. Att avgöra när gränsen är nådd för vad som är en acceptabel levnadsnivå i det här landet. När skillnaden mellan olika grupper och olika platser blir för stor.

För hur var det nu vi sa? Att hela landet skulle leva. Eller var det bara en tom klyscha?