Identitetspolitiskt nonsens!

Long time no see, av DraconianRain, CC BY-NC 2,0 Flickr

Long time no see, av DraconianRain, CC BY-NC 2,0 Flickr

Identitetspolitiskt nonsens! Ibland avfärdas diskussionen om plats med kommentarer som dessa. Ligger det något i denna kritik eller inte?

Identity political formations typically aim to secure the political freedom of a specific constituency marginalized within its larger context. Members of that constituency assert or reclaim ways of understanding their distinctiveness that challenge dominant oppressive characterizations, with the goal of greater self-determination.

Förenklat kan man kanske säga att identitetspolitik är ett sätt för marginaliserade grupper att göra sina röster hörda i samhället. Man gör politiska ställningstaganden som grundar sig på egenintressen och sin egen sociala tillhörighet. En tillhörighet som kan utgå från exempelvis etnicitet, sexuell läggning och kön. Men också plats.

Att driva politiska frågor utefter saker man själv har upplevt och erfarit är inget konstigt. Det är snarare en självklarhet att vårt engagemang i olika politiska frågor färgas av flera olika faktorer. Hur vi röstar kan exempelvis påverkas av om vi har en stor förmögenhet, om vi genomlidit sjukdom, har barn som är arbetslösa eller om vi driver eget företag. På samma sätt kan vårt politiska engagemang påverkas av erfarenheter vi har gjort som kvinna, homosexuell eller invandrare. Eller som boende på en plats i den så kallade periferin. Att en identitetspolitik uppstår är kanske därför inte alls konstigt. Det kan vara en starkt frigörande kraft som har förmåga att förändra förutsättningarna för en grupp människor som inte utgör normen, inte sitter på tolkningsföreträdet och som intar en underordnad maktposition. Detta innebär naturligtvis inte att exempelvis alla kvinnor eller landsbygdsbor har samma upplevelse och därmed samma politiska engagemang och målsättning. Det är därför lönslöst att försöka göra sig till företrädare för ”alla kvinnor” eller ”alla landsbygdsbor”. Däremot lyder alla inom gruppen under samma strukturella förutsättningar.

Att driva frågor i form av identitetspolitik blir emellertid lätt uteslutande. De som inte själva tillhör den sociala gruppen i fråga riskerar att exkluderas på grund av att man själv inte har personliga erfarenheter och upplevelse med i bagaget. Att man därmed saknar trovärdighet. Effekten av en sådan företeelse kan sannolikt vara dubbel – både att man stärker gruppen samtidigt som man distanserar sig från personer och grupper som faktiskt vill arbeta för samma sak. Men kanske är det i en rörelse en inledande fas som faktiskt är nödvändig? Att kunna skapa inre kraft för att agera utåt? Och också ett (av flera) spår som måste få lov att finnas inom frågor som rör jämlika levnadsvillkor? Ett spår som faktiskt är nödvändigt eftersom det befolkas av människors egna känslor och tankar. Men som inte helt får ta över.

Kraften i det självupplevda och i grupptillhörigheten måste dock hanteras med viss varsamhet. Ibland tas strukturerna som förevändning för en rad olika och ibland irrelevanta saker. ”Det är bara för att jag är landsbygdsbo”. Att vara varsam med orden är viktigt. Att skilja mellan individ och struktur är nödvändigt. Allt som jag upplever som landsbygdsbo behöver inte bero på att staden får utgöra utgångspunkten i vårt samhällsbygge. På samma sätt som att allt jag upplever inte behöver bero på mig som individ. Särskiljandet är en sällsam balansgång. Alla kan vi falla, vilket är förståeligt. Men att försöka vinna mark genom att gå jämte spången och skylla på strukturer, det är inte okej.

Frågor som rör plats inkluderar helt uppenbart ett identitetspolitiskt spår. Det är viktigt att vara medveten om detta, medveten om vad det finns för risker och vad det finns för möjligheter. För då kan man utnyttja det som är bra med att driva politiska frågor som bottnar i verkliga och självupplevda orättvisor. Men man kan också vara medveten om när det inte är framgångsrikt att göra det.

Oavsett vad man egentligen tycker om identitetspolitik är det viktigt att inte låta formen skymma sakfrågan. Det vill säga det faktum att staden och dess invånare sitter på ett tolkningsföreträde. Vilket får reella effekter för hur vi beslutar, prioriterar, fördelar.