Illusionisten

Ilussionisten2

Hope in a better future, av Massimo Valiani CC BY-NC 2,0 Flickr

Jag vet ju att det inte är så. Så där glammigt. Tjusigt. Flärdigt. Värdsligt. Rent intellektuellt förstår jag det. Men min kropp gör inte det. Vissa föreställningar sitter så djupt rotade. Under huden. I fingerspetsarna. Jag ser friheten och äventyret i flygvärdens uniform. Jag plockar upp intensiteten och strålkastarljuset i dofterna hos frisören. Jag hör framgången och lyckan i idrottarens segertjut. På samma sätt känner jag det monotona och instängda i industristålets kalla yta.

Allt detta vet jag att det inte stämmer. Men likväl sitter det där. Inpräglat. Och jag förstärker ofta bilden och illusionen på ett sätt som jag inte förstår. Varför pratar jag inte om flygvärden på ett sätt som överensstämmer med min bild av verkligheten? Det blir lätt att jag förstärker de positiva bilderna och undantrycker de negativa. Det motsatta gör jag med industriarbetaren. Det är bara så ”man gör”. För att. Vad då? För att det är enkelt? För att det rättfärdigar det ”rätta” valet?

Min poäng är fullkomligt oklar. Men det jag tror att jag vill komma till är att föreställningen om något är så mycket viktigare än hur det faktiskt förhåller sig. Om livet i stan har ett framgångsskimmer runt sig skapar det en oerhörd dragningskraft. Oavsett hur verkligheten ser ut (vår forskning kring olika urbana och rurala förklaringsvariabler blir därmed tämligen oviktig i detta avseende). Föreställningen gör att du står ut med 99 dagar av inte så glamourösa förhållanden, så som trängsel, lång pendlingsväg, kanske en undermålig bostad. Men så får du uppleva den där dagen då allt faller på plats. Då livet i stan ser ut precis som du föreställt dig och som du fått berättat för dig. Då är det värt alla dom andra 99 dagarna. Att exakt samma utgångspunkt med 99 kontra 1 kanske gäller på landet också spelar ingen roll. Hur många tjejer har inte åkt till New York för att bara få sitta i en glammig lounge och svepa en Cosmopolitan à la Carrie?

En parallell kan dras till Thomas Wimarks forskning vid Stockholms universitet. Han menar på att homosexuellas flytt till storstan snarare har byggt på en illusion, en föreställning om öppenhet och tolerans, än faktiskt uppmätt tolerans.

” Tolerance (… ) has no significant relationship with the concentration of gay men and lesbians. (…). Instead, the concentration seems to only be explained by the size of the population – the bigger the city, the higher the relative concentration of gays and lesbians.”

Så att förstå något rent intellektuellt kommer inte förändra någonting. Det kommer inte att neutralisera den nu så överproportionerliga stadsvurmen. Ren fakta förändrar inte. Om stans överlägsenhet och landsbygdens underlägsenhet känns i hela kroppen så måste vi också bearbeta hela kroppen. Med fakta och med känslor. Förändring gör ont och kräver en ordentlig ansträngning.