Vi säger ofta att staden är motorn. Spontant låter det logiskt (det stämmer överens med våra föreställningar). Det är där ”det händer”. Det är där tillväxten sker. Att motorn får positiva effekter för sin omgivning är självklart. Men liknelsen gör någonting med vår uppfattning om olika platsers värde. Om staden är motorn, vad är då landsbygden? Avgasröret? Hjulen? I allafall någonting som inte går av sig själv, utan som behöver hjälp av motorn för att ta sig fram. Landsbygden hamnar i ett beroendeförhållande till staden (trots att beroendet är ömsesidigt). Dessutom är inte liknelsen helt med sanningen överensstämmande. Ibland agerar städer tärande istället för närande och de positiva effekterna för omlandet uteblir. Tänk om liknelsen hade varit i form av kugghjul? Ett kugghjul behöver andra kugghjul för att snurra. Stora. Som små. Alla har sin plats, sin funktion och sitt värde.

Idag talar man om staden som Platsen för mångfald, tolerans och kreativitet, vilket inte minst hänger ihop med att Richard Floridas teorier om den kreativa klassen har fått allt större genomslag. Samtidigt ser vi att de stora städerna är mer segregerade än någonsin. Är städernas mångfald en ”inbillad” mångfald? Utan egentliga möten? Och tolererar man varandra för att man inte behöver umgås? Och finns det risk för att kreativiteten uteblir om man bara umgås med de som är lika en själv (vilket det finns större förutsättningar att göra i stan)? Är staden by default mer kreativ, öppen och tolerant än andra platser?

I diskussionerna om olika platsers framtid läggs det ibland fram förslag på hur samhället kan underlätta för människor att bo på exempelvis landsbygden. Olika former av stimulansåtgärder som kan leda till en ökad inflyttning: förbättrad service, skattelättnader, reducerad arbetsgivaravgift, osv. Det är då inte ovanligt att debattörer, makthavare och journalister förfasas över tanken på att ”tvångsförflytta” människor bort från staden. Men att detta i vissa avseenden redan sker fast åt andra hållet, och med piska istället för morot, verkar gå obemärkt förbi. Som när människor tvingas att flytta på grund av att det helt enkelt har blivit ohållbart att pendla flera mil till dagis och livsmedelsaffär. Då går fenomenet inte under epitetet tvångsflytt. Då pratas det istället om stadens attraktivitet, den fria viljan och om att människor vill bo ”där det händer”.

Idag finns det en allmän konsensus om att hela landet ska leva. Det är i alla fall så vi säger. Det finns också formulerat i nationella strategier som har tagits fram i breda förankringsprocesser. Det handlar om ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet, om rättvisa och om värden vi vill säkra över generationer. Samtidigt agerar många delar av samhället på ett helt annat sätt och i en helt annan riktning. Både det offentliga och det privata. Små beslut som var och ett summerar upp till en helhet där människor berövas värde. Vi banar väg för att ytterligare förstärka det täta och det stora på samma gång som vi sakta men säkert monterar ner det glesa, det lilla och det perifera (beroende på utgångspunkt). Och var det verkligen det vi sa att vi ville? Det är det tysta och det outsagda som är det lömska. Det som inte uttalas är det svårt att prata om. Vara oense om. Eller göra politik av.

Hur andra ser på oss har stor betydelse för hur vi uppfattar oss själva. Det ligger i vår mänskliga natur. Vi vet också att bilden av en plats påverkar bilden av de människor som bor där. Platsen är ju både fysisk och social. Vad gör då storstadsnormen med ungas självbild och syn på valmöjligheter i livet? Kan det vara så att många flyttar fast de egentligen inte vill? För att de vill uppfylla omgivningens förväntningar på vad som är ett framgångsrikt liv. Ett liv som premierar en livsstil som associeras med staden. Och hur påverkas de ungdomar som väljer att stanna?

Staden är beroende av en stor mängd resurser från landsbygden för att fungera; mat och energi inte minst. Detta beroende är dock så självklart och tas så för givet att det blir outtalat. Och osynligt. Däremot lyfts gärna landsbygdens beroende av staden fram i många sammanhang. Platser utan för städerna blir till några som inte klarar sig på egen hand. Och städerna blir än mer viktiga eftersom det är på dem hela Sveriges framtid beror. Trots att beroendet i grunden är ömsesidigt.

Vem bestämmer vad som är vad? Med en urban utgångspunkt blir satsningar i täta miljöer inte sällan en ”investering” medan satsningar i glesa miljöer blir ”bidrag”. Detta förstärker bilden av vilka platser som är närande och vilka som är tärande. Samt vilka platser som är värda att satsa på och vilka platser som inte är värda att satsa på.

Många talar om att kommunerna måste bygga attraktivetet. Att folk flyttar för att ansvariga politiker och tjänstemän inte utveklar platsen i tillräckligt stor utsträckning. Det är naturligtvis ett självklart uppdrag för alla kommuner att bygga goda livsmiljöer för sina invånare. Men det kan också vara ett tungt och orimligt ansvar att lägga på en enskild kommun som drabbas hårt av beslut som ligger långt bortom dess kontroll. Det riskerar att internalisera strukturella problem och att lägga skulden på fel part. Och i förlängningen leda till felaktiga politiska beslut.

När allt fler nyhetsredaktioner centraliseras minskar också bevakningen av då perifera platser. Det skapas medieskuggor. Två ekar utanför nyhetsredaktionen i stockholm kan i bakvattnet av detta få mer uppmärksamhet än att man flyttar en hel stad i Kiruna. Att vissa delar av landet hamnar i medieskugga får inte bara konsekvenser för de som bor på dessa platser. Nyhetsjournalistiken hänger ihop på alla nivåer. De regionala medierna plockar många gånger upp nyheter från lokala medier. Vissa nyheter vandrar sedan vidare upp i systemet och blir till riksnyheter. En alltmer gles bevakning av vissa platser och områden  innebär att nyheterna därifrån blir färre. Det innebär att kunskapen och medvetenheten om olika delar av landet minskar. Det gör oss alla fattigare samtidigt som det riskerar den sammanhållning som är grunden för att vara ett land. 

Vår demokrati bygger på tanken om representation. En representativ demokrati där medlemmar från samhällets alla grupper och sektioner förväntas ingå i de folkvalda beslutande organen. Att detta inte alltid är fallet i praktiken är vi väl medvetna om. Kvinnorna har under många decennier varit underrepresenterade både på kommunal, regional och nationell nivå. Vilket också fått konsekvenser för vilka beslut som fattats och vilka prioriteringar som har gjorts. Att prata representation utifrån plats är ännu ganska ovanligt, men högst relevant. Vilka intressen företräds om en oproportionellt hög andel av platserna upptas av människor som bor i städer? Vet medborgarna ens var företrädarna bor? En annan fråga som uppstår i anslutning till detta är naturligtvis i vilken utsträckning våra politiska institutioner möjliggör eller hindrar boende på vissa platser samtidigt som du deltar i det politiska arbetet. Att kräva fysisk närvaro kan exempelvis innebära svårigheter för de som inte bor i närheten av samlingslokalerna.