Låt inte det ena förta det andra

Hookin' up. by Shawn Harquail, CC BY-NC 2,0, Flickr

Hookin’ up. by Shawn Harquail, CC BY-NC 2,0, Flickr

Vi blandar ofta ihop olika saker, vilket gör att diskussioner lätt går i stå. Eller ännu värre, leder till kollision. Helt i onödan. Något som händer relativt ofta är att vi missar att skilja på strukturella frågor och frågor om individer och dess möjligheter. Det här händer inte sällan Po Tidholm, som av vissa anklagas för att vara en dystergök och pessimist. Och som ”bevis” för att han har fel i sina reportage och betraktelser, så målar hans belackare i stället upp färgglada motbilder av kreativa och glada människor, som inte alls upplever det som problematiskt att bo på en mindre ort eller på den rena landsbygden i Norrland. Pos irritation är ofta stor när han försöker förklara att han också känner sådana människor och att det inte är det han pratar om. Dessvärre slutar ofta diskussionen där. I en ömsesidig irritation.

Att beskriva och problematisera utvecklingen för landsbygden betraktas ofta som gnäll. Och de som gör det kan till och med anklagas för att vilja något illa, av de vars (eventuellt framtida) problem man försöker beskriva. Hur kan det bli så? Är det så att problemen inger en hopplöshet som många vill värja sig mot? Att landsbygdsbor tycker sig hamna i en ofrivillig offerroll eller att de ska stå till svars för att det ser ut som det gör. När kritiken kommer från andra hållet handlar det i stället om en förminskning av problemen för att befästa sin egen maktposition.

Även vi tyckte att Po var dyster och pessimistisk och bidrog till en negativ bild av landsbygden. Vi tyckte att vi i stället skulle jobba för att nyansera den där bilden. Vi ville höja landsbygdens status (eftersom den var så låg) genom att berätta historier om personer som vågade flytta från stan till landsbygden (eftersom det är så svårt och tufft). Vi gjorde porträtt av personer som startat företag och som såg potentialen i ett liv som var mindre högljutt och stimmigt. Vi ville att de skulle bli förebilder för andra (stadsbor?). Vi, liksom många andra, trodde att lösningen för landsbygden var att göra den attraktiv för stadsborna (eftersom det är de som spelar huvudrollen i dagens samhälle). Vår tänkta målgrupp var medvetna kvinnor i stan, som vi trodde närde en dröm om ett annat liv än stadens stressiga. De som redan bodde på landsbygden och i mindre orter ägnade vi inte en tanke.

Tills vi en dag insåg vad vi egentligen höll på med. Och det var en insikt som slog oss kraftigt. Vi insåg att vi, i och för sig med ett gott syfte, bidrog till att återskapa och förstärka bilden av landsbygden som det annorlunda. Det som kräver mod för att våga välja (de som bodde där och hade valt att fortsätta bo där räknades inte). Utan att vi tänkte på det beskrev vi resan från stan till landet som exotisk och annorlunda medan den motsatta var underförstått självklar och normal. Inget man gör historier om eller porträtt av. För oss var det ett uppvaknande. Därmed inte sagt att det vi gjorde var alltigenom fel. Men vi var inte på det klara med vad det var vi faktiskt gjorde.

Och det är inte det att berättelserna inte behövs. Men varför lyfta fram dem som så udda genom att beskrivningar som gör att det inte blir ett verkligt alternativ för mer än ett fåtal. För i samma stund vi läser om de som har gjort resan åt ”fel” håll, får vi samtidigt, mellan raderna, veta var man egentligen lever det normala (framgångsrika) livet.

En person som på sitt, alldeles personliga, sätt talar för landsbygdens alla fördelar och möjligheter är Teo Härén. Teo, som är en känd föreläsare på ämnet kreativitet, är förälskad i sitt liv och sin ort och har låtit passionen bli ämne för föreläsningar. Det han gör är att försöka sudda ut den gamla bilden av vad det är att leva på landet. Han menar att vi i grunden kan leva samma moderna liv oavsett var vi bor. Det mesta av det vi vill göra funkar även om man bor på landsbygden. Tack vara tekniken. Tack vare internet. Och hans budskap är att vi inte ska välja bort landsbygden på grund av sådant som inte längre stämmer.

Vi får dock inte blunda för att det finns begränsningar och att vi på många håll ser en långsam nedmontering av förutsättningarna för att kunna bo och leva ett värdigt liv. Och vi får inte luras i fällan och berätta historier som ska ge en glättig bild för att dölja något annat. Och berättelsen om Teos Älvkarleby får inte blandas ihop med hur det är att leva i Torsby eller Åsele. Förutsättningarna ser olika ut.

Så vi behöver både Po och Teo. Men vi ska inte blanda ihop dem. De har olika syften och beskriver olika saker. Diskussionen om den strukturella utvecklingen behöver kompletteras med berättelsen om människor och vad människor upplever, både möjligheterna och svårigheterna. Låt för guds skull inte den ena förta den andra.