Myten om välfärdsstaten

 

Equivalences #1 av  Fabio Secchia  CC BY-NC 2,0, Flickr

Equivalences #1 av Fabio Secchia CC BY-NC 2,0, Flickr

Vi lever i ett land där principen om allas lika värde är ett av fundamenten. Liksom att alla (i princip) har samma rättigheter och skyldigheter.

Vi lever också i det som vi kallar för en välfärdsstat, där en av de grundläggande idéerna är en omfördelning av resurser så att skillnaden mellan olika grupper inte ska vara för stora. Det handlar om att vi ser det som ett gemensamt ansvar att alla har likvärdiga möjligheter och tillgång till de tjänster som samhället erbjuder medborgarna och till att var och en ska kunna leva ett drägligt liv. Det handlar om solidaritet och det handlar om visionen om ett inkluderande samhälle.

Omfördelning av resurser kan exempelvis vara att man får kosta mer om man är arbetslös, sjuk eller handikappad. Man får också kosta mer om man av någon anledning har ramlat bredvid samhället och inte får ihop ett vanligt liv. Vi har då definierat vilken nivå som motsvarar det vi kallar existensminimum. Det innebär att ingen i vårt land ska behöva leva ett liv under den nivån. I existensminimum ingår livsmedel, kläder, telefon, fritid, lek, dagstidning, tv-avgift, hygien och försäkring. Där ingår också rätt till dator.

Man får också kosta mer om man är barn (även om pengarna går till föräldrarna), eftersom samhället vill att det ska födas nya barn och därför vill premiera och stimulera till barnafödande.

Vi har ett kommunalt utjämningssystem som ska jämna ut skillnader mellan kommuner för att alla kommuner ska kunna erbjuda sina invånare en likvärdig service. Det ska bland annat jämna ut och kompensera för kostnadsskillnader i sådan verksamhet som är obligatorisk för kommunen.

Allt detta är något som vi ska vårda och vara stolta över.

MEN. Det kommunala utjämningssystemet till trots finns det en grupp av människor som inte har samma möjlighet att ta del av samhällets tjänster på samma sätt som andra. Inte ens på ett likvärdigt sätt. Det handlar om människor som bor alltför långt ifrån de centra varifrån allt utgår. Människor som bor i områden som utgör vita fläckar på kartan över välfärdssamhället. Där man inte har tillgång till telefontäckning och kan ringa SOS. Där det tar över två timmar för polis eller ambulans att komma. Där det inte spelar så stor roll hur många datorer man har eftersom det inte finns tillgång till bredband. Där man inte kan välja vilken skola barnen ska gå i eftersom skolskjutsen bara går till den skola som kommunen anvisar. Trots att det i skollagen står att alla ska, oberoende av geografisk hemvist och sociala och ekonomiska förhållanden, ha lika tillgång till utbildning i skolväsendet.

Man kan då fundera över om skillnaden mellan de som får kosta och de som inte får kosta beror på hur frivillig situationen är? Om man bor långt bort kan man flytta därifrån för att ”få det bättre”. Att bo långt från tätorten är frivilligt och därför får man skylla sig själv.

Så hur är det egentligen med solidariteten och idén om välfärdssamhället? Där den gemensamma skatten ska gå tillbaka till medborgare i form av tjänster och service och där omfördelning av resurser ska garantera att det inte blir för stora skillnader mellan olika grupper. Varför har gruppen, som på grund av att de bor långt från stadscentra, inte samma möjligheter till det som samhället menar ska vara lika för alla? Trots att samhället vill att det ska bo människor i hela landet.

Avståndet mellan vad vi säger att vi vill och hur det faktiskt ser ut börjar bli ohållbart långt. I alla fall för vissa delar av vårt avlånga välfärdssamhälle. Så kanske är det dags att omdefiniera vad vi menar med välfärdsstaten? Och hur villkoren egentligen ser ut. I vissa delar av verkligheten.