När skillnaden blir huvudsaken

I'm Stuck

I’m Stuck, by byronv2, CC BY-NC 2,0, Flickr

Varför är vi så angelägna om att fokusera på skillnader? När likheterna nästan alltid är fler och större.

När världen blir antingen eller så blir varje adjektiv både beskrivande och uteslutande på samma gång. Föreställningar om det ena blir den motsatta föreställningen om det andra. Vi känner igen det från diskussionen om jämställdhet och indelningen i kön där beskrivningar av kvinnor och män som grupper ofta görs i form av motsatspar. Mjuk/hård, emotionell/rationell, känsla/förnuft och så vidare. Motsatsparen förutsätter varandra och det är delvis så vi skapar vår förståelse av världen. Det är förmodligen funktionellt. Men att bli pådyvlad en etikett utifrån vilken grupp man tillhör skapar också murar mellan människor. Det begränsar också vilka möjligheter som den enskilde upplever att den har utifrån de förväntningar som kopplas till den grupp eller kategori den tillhör.

Många tar sig också rätten att uttrycka sig svepande om människor som tillhör en viss grupp bara för att vi ”är överens” om gruppens egenskaper och kännetecken.

Vi ser det tydligt även när det gäller land och stad. Att prata i termer av land och stad är därför i sig problematiskt. Det ena står mot det andra. Staden är det landet inte är och landet är det staden inte är. Stadsbor är på ett sätt och landsbygdsbor på ett annat.

Någon skrev nyligen en blogg utifrån att vederbörande hade fått frågan om vad man kan jobba med på landet. Sanningen är den att det finns ungefär samma yrkesgrupper överallt. Sen finns det sådant som skiljer mellan olika platser beroende på olika förutsättningar, men det mesta är samma. Frågan är typisk och bottnar i föreställningen om att det är precis tvärtom, att det mesta är annorlunda på en plats som är det andra.

En krönika av Johan Hakelius för ett tag sedan handlade om de som väljer att stanna på landsbygden. Han börjar sin krönika om hur berättelserna om landsbygden handlar om att de som lämnar landsbygden framställs som vinnare och kvarstannarna som förlorare. Han påpekar för säkerhets skull att det inte är han själv som tycker så. Att det är en betraktelse. Men sen fortsätter han. Och då får man anta att det han skriver är det han själv tycker. Han beskriver då landsbygden som en fristad för den som avviker från normen. Vaga formuleringar och indirekta påståenden om att de som bor kvar på landet är på ett visst sätt. De gillar rötter bättre än rörelse. De föredrar tradition framför självförverkligande. Och slutklämmen är att fiber är ett hot för de som trodde de skulle få fortsätta att leva sitt ostörda och marginaliserade liv där ute någonstans (låter som om det handlar om skogstroll eller övervintrade neandertalare). Det värsta är att han förmodligen ser sig själv som någon som försvarar (och är snäll mot) landsbygden och landsbygdsborna… Eller missar jag ironin?

Det är klart att det finns faktiska skillnader. Framför allt när det gäller fysiska och praktiska förutsättningar för hur vi lever våra vardagsliv. Men om vi ser socialt och kulturellt lever vi ungefär samma sorts liv oavsett var vi bor. Vi ser samma TV-program, läser samma tidningar, har samma kunskaper, reser till samma platser och har samma yrken och jobb. Det finns väldigt små skillnader mellan människorna på landet och i staden. Skillnaderna är, som alltid, större mellan individer än mellan olika platser.

Risken är att den bild och uppfattning vi har utifrån de förstorade skillnaderna gör att vi blir alienerade från varandra. Och ju mindre vi tror att vi har gemensamt desto mer glider vi ifrån varandra. Och ju mer vi glider ifrån varandra desto större är risken att vi inte bryr oss. För hänger vi inte ihop klarar vi oss utan varandra.

Orden styr tanken och tanken leder till handling som skapar vår verklighet. Så låt oss lämna dikotomin land/stad och i stället prata om plats. Och sluta fokusera på det som skiljer. I alla fall när vi pratar om människor. För det är ju det vi är. Allihopa.