Nej Mellander, det är inte ditt fel…

Graphic conversation av Marc Wathlew, CC BY-NC 2,0 Flickr

Graphic conversation av Marc Wathlew, CC BY-NC 2,0 Flickr

Replik på inlägg av Charlotta Mellander.

Charlotta Mellanders inlägg i fredagens JP (som även går att läsa här) om landsbygden och de svårigheter många mindre kommuner står inför är viktiga frågor. Och i många delar är vi helt överens med Mellander. Många mindre kommuner brottas med stora utmaningar och att förneka problemen ger oss inga lösningar. Att den urbana normen skulle vara den enda förklaringen tror inte vi heller. Förklaringarna är många och olika faktorer samverkar. Men på minst tre avgörande punkter skiljer vi oss åt.

Den första handlar om vilket ansvar den enskilda kommunen har.

Naturligtvis har varje kommun ett ansvar (och stora möjligheter) att vidta olika åtgärder för en positiv utveckling. Och oavsett storlek och andra förutsättningar är den viktigaste nyckeln samarbete. Definitivt. Samarbete mellan olika aktörer; politiker, tjänstemän, näringsliv, fastighetsägare, föreningsliv, kulturliv och så vidare. Men det finns också många saker som en kommun inte rår över, men påverkas mycket av. Det kan handla om statliga jobb, utbildningsmöjligheter, infrastruktur och en rådande norm som pekar mot den större staden. Därför är det viktigt att inte skuldbelägga kommunerna. De som ”misslyckas” kan faktiskt ha gjort allting rätt. Att däremot hitta nya vägar för att anpassa sig till en krympande befolkning är fullt möjligt. Och här kan vi säkert hitta nya och innovativa sätt att organisera det kommunala uppdraget som skulle kunna vara intressant för såväl mindre som större kommuner. Centrum för kommunstrategiska studier med Josefina Syssner i spetsen gör här ett viktigt arbete.

En annan sak där vi har olika uppfattningar är hur vi ser på urbaniseringen.

Att urbaniseringstrenden är stark är vi helt på det klara med och att vi måste förhålla oss till den är givet. Det intressanta är vad vi menar med att ”förhålla oss”. Om vi menar anpassning, innebär väl det att vi samtidigt förstärker den? För naturligtvis påverkas urbaniseringstakten av olika beslut och åtgärder. Som när exempelvis Skatteverket centraliserar sin verksamhet till större orter. Urbaniseringen är ingen naturkraft med ett eget liv utan ett resultat av olika samverkande faktorer och utvecklingstendenser. Och den utveckling vi siktar mot styr vilka beslut vi fattar. En anpassning riskerar därför att bli en självuppfyllande profetia.

Sen har vi det där med den fria viljan.

Att alla ska ha rätt att få välja var de vill bo är vi helt eniga om. Vi tycker varken man ska hindra eller förbjuda. Såklart. Däremot kan man fundera över hur fri viljan egentligen är. Med en instrumentell och ekonomisk syn på människan återspeglar handling vilja. Det innebär att det inte är rationellt att anta att det finns en annan vilja än den som omsätts i praktiken. Vi tror dock inte att ”alla flyttar till stan” är detsamma som att ”alla vill flytta till stan”. Det finns ett antal av varandra oberoende undersökningar som visar något helt annat. I exempelvis den trendrapport som Svensk fastighetsförmedling gjorde 2014 kunde vi läsa att var fjärde svensk sa att de vill bosätta sig på landsbygden, gärna med grönområden och havet runt knuten. Storstad kom först på fjärdeplats. Samma år gjorde SBAB en undersökning om var ungdomar vill bo. Den visade att storstäder lockar många (45 procent), men att en relativt stor andel helst vill bo lantligt och dra nytta av den tekniska utvecklingen genom distansarbete, andra ville absolut bo kvar på sin hemort medan många andra flyttar vart som helst för ett jobb.

Det finns fler studier, enkäter och undersökningar som ger ungefär samma bild. Ändå biter sig det andra fast. Att det är i städer vi vill bo. Vi är många som hjälps åt att upprätthålla bilden av att det är så det ser ut. Ju fler gånger vi säger det desto mer sant verkar det bli. Oavsett sanningshalten.

Denna diskrepans mellan hur det ser ut och hur människor säger att de vill bo, borde verkligen mana till eftertanke, debatt och forskning. Är det så att många människor bor på en plats där de egentligen inte vill bo? Många förfasas över tanken på att tvångsförflytta människor till landet (vem som nu skulle vilja det) men att detta kanske redan sker, fast åt andra hållet verkar gå obemärkt förbi.

Mellander är naturligtvis inte ensamt ansvarig för utvecklingen, vi bär alla ett ansvar för hur vårt samhälle ser ut och hur vi är med och formar det. Till skillnad från många andra urbanforskare och stadskramare jobbar hon för att öka kunskap och medvetenhet med sikte på att hitta lösningar. Hon har bidragit till att både sätta ljuset på och bredda diskussionen. Konferensen och initiativet 250 möjligheter är ett resultat av det. Så låt oss fortsätta ha en nyanserad dialog om såväl normer som fri vilja och vad som egentligen är utveckling.