Det finns en massa statistik om platsers olika förutsättningar. Vi säger att vi behöver dessa siffror, körda på längden och på tvären, för att förstå. För att kunna bilda oss en så bra bild av verkligheten som möjligt. Och agera därefter. Men ändå finns det samtidigt en rad olika påståenden (sanna eller ej) om platser som vi hela tiden förhåller oss till. Som exempelvis:
Staden är centrum Landsbygden är periferi
Staden är universell Landsbygden är specifik
Staden är aktiv Landsbygden är passiv
Staden är självständig Landsbygden är beroende
Staden är kulturen Landsbygden är naturen
Staden är vetenskaplig Landsbygden är magisk
Staden är möjligheter Landsbygden är problem
Staden är allmän Landsbygden är särskild
Staden är modern Landsbygden är eftersatt
Påståendena är obekväma på så sätt att platser ofta innefattar båda värdena, ex både potential och problem.
Landsbygden konstrueras ofta som en motsats till staden, där stadens påstådda egenskaper är sådana som vi har lärt oss vara eftersträvansvärda och det som får stå modell för det önskvärda tillståndet. Och den reella konsekvensen av dessa konstruktioner blir tyvärr inte sällan:
Staden är närande och landsbygden tärande.
Därför ska staden bestämma.
Det säger sig självt.[1]
Vi har nu trätt in i det nya året, 2015. Låt detta bli året då vi lämnar dikotomin bakom oss och istället ser stad och land som en helhet där inget är fast eller låst. Låt det bli året då vi på riktigt inser att alla platser har något att lära varandra. Och att ingen plats och inga människor är mer värd än någon annan plats eller några andra människor.
[1] Meningen är inspirerad av Katrine Kielos, Det enda könet, sid 253.