Nyårslöften

Det finns en massa statistik om platsers olika förutsättningar. Vi säger att vi behöver dessa siffror, körda på längden och på tvären, för att förstå. För att kunna bilda oss en så bra bild av verkligheten som möjligt. Och agera därefter. Men ändå finns det samtidigt en rad olika påståenden (sanna eller ej) om platser som vi hela tiden förhåller oss till. Som exempelvis:

New Year's Eve av Erin M, CC BY-NC 2,0 Flickr

New Year’s Eve av Erin M, CC BY-NC 2,0 Flickr

Staden är centrum            Landsbygden är periferi

Staden är universell         Landsbygden är specifik

Staden är aktiv                  Landsbygden är passiv

Staden är självständig      Landsbygden är beroende

Staden är kulturen           Landsbygden är naturen

Staden är vetenskaplig     Landsbygden är magisk

Staden är möjligheter      Landsbygden är problem

Staden är allmän               Landsbygden är särskild

Staden är modern            Landsbygden är eftersatt

Påståendena är obekväma på så sätt att platser ofta innefattar båda värdena, ex både potential och problem.

Landsbygden konstrueras ofta som en motsats till staden, där stadens påstådda egenskaper är sådana som vi har lärt oss vara eftersträvansvärda och det som får stå modell för det önskvärda tillståndet. Och den reella konsekvensen av dessa konstruktioner blir tyvärr inte sällan:

Staden är närande och landsbygden tärande.

Därför ska staden bestämma.

Det säger sig självt.[1]

Vi har nu trätt in i det nya året, 2015. Låt detta bli året då vi lämnar dikotomin bakom oss och istället ser stad och land som en helhet där inget är fast eller låst. Låt det bli året då vi på riktigt inser att alla platser har något att lära varandra. Och att ingen plats och inga människor är mer värd än någon annan plats eller några andra människor.

 

[1] Meningen är inspirerad av Katrine Kielos, Det enda könet, sid 253.