Den urbana normen och den territoriella maktordningen

Territoriell maktordning är en teoribildning vars utgångspunkt är att staden är norm. Teoribildningen kan jämföras med genusordningen då det rör sig om maktstrukturer som gynnar en viss grupp av platser och därmed en viss grupp av människor. Makt förstås ofta som resurser, men makt kan också handla om möjligheterna att sätta dagordningen för vilka frågor som ska diskuteras och vilka beslut som ska tas. Makt kan även handla om tolkningsföreträde, om att avgöra vad som är möjligt att ifrågasätta och vad som är så normalt att det nästan inte går att benämna.

Den urbana normen är ett generellt synsätt i vårt samhälle där täta miljöer, det vill säga urbana miljöer (som staden) betraktas som det ”normala” och det som är självklart men också ”önskvärt”. Andra platser betraktas som det ”avvikande”. Staden kopplas samman med positiva värden som beskriver modernitet, framgång och utveckling. Oavsett om detta är sant eller inte. Andra platser, så som landsbygden, kopplas ihop med helt andra värden. Detta försätter staden och stadsborna i en priviligierad position i förhållande till andra platser och deras invånare. Staden ifrågasätts inte utan tas för given och den får utgöra lösningen på alla våra problem. Det handlar, liksom för andra normer, om makt där normer skapar skeva maktstrukturer. Vilket i sin tur påverkar hur vi utformar vårt samhälle.

Staden och det urbana livet har blivit något av vår tids religion. Staden står för alla svar och alla lösningar. Den kan uppfylla alla våra drömmar. Vi har helt enkelt blivit höga på den urbana utopin. Landsbygdens syfte och existensberättigande handlar ofta om att vara en fond mot vilken storstadsmänniskan kan spegla sitt moderna och medvetna liv. Frågor om vilka konsekvenser en sådan utveckling har för områden utanför staden eller för Sverige, finns över huvudtaget inte med på tankekartan. Att ifrågasätta urbaniseringen och städernas tillväxt är att ifrågasätta utveckling. Det är att vara naiv, gnällig och motsträvig. Eller helt enkelt, dum i huvudet. När det gäller normer kopplat till kön, har vi kommit en bit på väg. När det däremot gäller plats finns det fortfarande en stor okunskap och en skrämmande aningslöshet.

Den urbana normen agerar inte bara på egen kraft. Det finns även andra komponenter i hur vi har konstruerat vårt samhälle som ofta faller ut till nackdel för platser i glesa strukturer. Exempelvis individualiseringen och den ekonomiska rationaliteten (läs mer här). För alla dessa strukturer blir staden lösningen och svaret. På så sätt samverkar dessa andra strukturer med den urbana normen. Mot täthet och storhet.

För oss handlar detta framförallt om hållbarhet, men också om våra grundlagsskyddade rättigheter. Om rättvisa och om hur vi tar ansvar för kommande generationer.

Den urbana normen gör att andra alternativ ofta utesluts. Och det drabbar och urholkar inte bara platser utan också människor, individer. Vet vi egentligen vart vi är på väg? Och dit vi verkar vara på väg, är det egentligen dit vi vill gå? Och varför i så fall? Idag har vi inget mål för vart samhället är på väg utan bara en massa medel och verktyg. Kanske är det så att medlen tar oss till ett mål som vi faktiskt inte ens vill ha?

X är centrum – Y är periferi

X är närande – Y är tärande

X är universell – Y är specifik

X är aktiv- Y är passiv

X är självständig – Y är beroende

X är kulturen – Y är naturen

X är vetenskaplig – Y är magisk

X är möjligheter – Y är problem

X är allmän – Y är särskild

X är modern – Y är eftersatt

The Tunnel, av Alex Berger, CC BY-NC 2,0, Flickr