Omtumlande veckor

Hypnotize again av Ben Raynal, CC BY-NC 2,0

Hypnotize again av Ben Raynal, CC BY-NC 2,0

De senaste veckorna har varit omtumlande. Av flera skäl. Bland annat av den uppmärksamhet som frågor kring landsbygd, relationen mellan stad och land samt den urbana normen har fått. Inte minst efter de program som Kobra gjorde om den urbana normen. Men även Svts satsning, #ettsverige. Ett välkommet och bra sätt att prata om frågor kring hur det ser ut. Med utgångspunkten att vi vill vara just #ettsverige.

Debatten har varit livlig i tidningar och sociala medier. Åsikterna har kommit från olika håll och många har tagit upp tråden kring maktrelationer, normer och värderingar. För det är ju det som det mesta handlar om. Det är där vi hittar förklaringarna till att besluten blir som de blir. Att valen ser ut som de gör. Och att det mesta faller ut till storstäders fördel.

Sen har vi som står bakom Härifrån äntligen kommit ut, vilket har varit både nervöst och efterlängtat. Kobra blev den givna tidpunkten.

Det allra roligaste är dock de reaktioner och den respons vi har fått. Så många glada och uppmuntrande mejl. Flera tycker att vi gör något viktigt. Något som behövs. De är själva är oroliga över utvecklingen och de ser att landsbygden missgynnas i allt större utsträckning. Det har varit enskilda personer som menar att vi har satt ord på något de själva känner och upplever. Det har varit personer som arbetar med olika projekt och som vill veta mer om vad vi gör. Flera vill samarbeta. Men framför allt är de flesta glada över att ha hittat vår plattform. En kunskapsnod för frågor kring platsens betydelse och den urbana normen.

En av de som hörde av sig var Fredrik. Han berättade om ett ungdomsprojekt han jobbar med och som handlar om att skapa möjligheter för ungdomar på landsbygden genom att öppna upp bygdegårdarna. Han menar att de flesta unga vill stanna kvar men att de inte får det utrymme de behöver. Precis det som Lotta Svensson visar i sin forskning.

Pamela berättade om sin egen flytt från stad till land. Att hon tidigare gått på storstadsbudskapet med hull och hår, men efter fyra år på landet kan hon inte längre förstå hur man står ut att bo och leva i ett tätbebyggt område. Hon är också orolig för den samhällsutveckling hon ser. Landsbygden har mycket av det som är grundläggande för människors överlevnad, såsom mat och energi. Men med allt större maktkoncentration i städer finns det risk för att det att det blir en exploatering utan hänsyn till landsbygdens behov.

Per och Eva skriver att de är förfärade över utvecklingen och den diskriminering av landsbygden som följer i dess spår. ”Vi har själva vuxit upp i mindre samhällen på landsbygden i Sverige och känner väl igen problematiken och blev glada att se att några formulerar frågeställningar kring detta! Så heja och fortsätt ert viktiga arbete! ”

Något som slår oss är att det finns en övervikt av konst- och kulturarbetare bland de som hört av sig. Och det är spännande.  De har fångat upp något i vår tid. Något som är stort och allvarligt. Något som fler borde bli medvetna om. Och uttryckssätten är många. Utställningar, dans, filmer, texter och nya typer av arenor.

Tiden stannar upp för en stund när jag tänker på det här. Att mitt i den starka urbaniseringsdiskussionen, de ständiga upprepningarna om att alla vill bo i stan och den centraliseringsiver som råder och där staten går i täten, är det något annat som gryr. Och även om det inte är nytt så låter det lite annorlunda. Och det hörs från nya håll. Och det handlar inte om varg, bensinpriser och bredband. Det handlar om människovärde. Det handlar om att vi kan riskera att förlora något. Det handlar om att vi måste stanna upp och se vart vi är på väg. Och på allvar fråga oss om det verkligen är dit vi vill.