Youth, av Long Pham, CC BY-NC 2,0, Flickr
Idag har vi skickat iväg vårt remissvar på landsbygdskommitténs betänkande – För Sveriges landsbygder.
Mycket nöje!
För dig som inte orkar läsa hela så har vi lagt ut valda delar här nedan.
SAMMANFATTNING
Kunskapen om olika platser behöver öka och föreställningarna minska. Vi behöver verktyg för att kunna skilja fakta från föreställning. Som en del i detta arbete föreslår vi att det nationella forskningscentrumet utformas som ett tvärvetenskapligt forskningscentrum som omfattar landsbygdernas fulla komplexitet. Dess uppdrag bör vara att bygga, samla och sprida lättillgänglig kunskap om landsbygderna samt att sprida kunskap om normer och maktordningar kopplat till plats. Denna kunskap måste sedan in på alla nivåer i samhället. Det kan handla om att kunskapen förs in i relevanta högskoleutbildningar eller att allas lika värde utifrån en geografisk aspekt införlivas i statens värdegrundsarbete. Plats kan också behöva utredas som diskrimineringsgrund, osv.
Alla betänkanden och statliga beslut måste vara platsneutrala för att säkerställa att boende på landsbygden ska få lika stor del av samhällets gemensamma resurser som stadsbor. Det innebär att statens underlag inte ska reproducera en obalanserad maktordning mellan städer och landsbygder där de förra överordnas. Att beakta, bedöma och säkra landsbygdens perspektiv (landsbygdssäkring) riskerar att byråkratisera och producera pappersprodukter utan att göra verklig skillnad (jämför förra regeringens försök till landsbygdssäkring enligt Flataklocksmodellen). Landsbygdssäkringen måste i stället innebära krav på platsneutrala beslut och beslutsunderlag. I varje betänkande, uppdrag och beslut ska det i finnas en beskrivning av vad som har gjorts för att beslutet/produkten ska vara platsneutral. Det vill säga en metodbeskrivning av hur man har gått tillväga för att komma fram till platsneutralitet. Först då kommer vi åt grundproblemet.
Stuprörsstrukturen (och marknadslogiken) inom svensk politik och förvaltning hämmar ett helhetstänk vad gäller (inhemsk) territoriell sammanhållning. Kommittén lämnar ett antal förslag som ska överbrygga detta stuprörstänk, vilket är positivt. Vi anser dock att en mer tvingande form av samverkan mellan olika aktörer och ett mer tvingande samhällsansvar kan vara nödvändigt, vilket preciseras närmare i kommande avsnitt. Att ta hänsyn till den geografiska dimensionen kan inte vara fritt valt arbete och föremål för individuella tolkningar. Uppdraget ska vara tydligt och ingå som en självklar del i arbetet med ”hållbar utveckling”.
Att staten har ett helhetsansvar för landets utveckling innebär att staten även har ett ansvar i frågor som är delegerade till andra aktörer, exempelvis frågor som rör vård och skola – frågor av grundläggande betydelse för välfärden och invånarna på alla platser. Ett av de föreslagna delmålen för landsbygdspolitiken är ”likvärdig tillgång till vård, skola och omsorg”. Dock följs inte målet upp med några förslag. Regeringen är fria att lägga fram förslag på lagändringar till riksdagen och vi saknar konkreta förslag när det gäller jämlik tillgång till vård, skola och omsorg. Det kan exempelvis handla om ändringar av kommunallagen eller hälso- och sjukvårdslagen.
Skattetekniska frågor som rör landsbygdens platsbundna näringar borde ha utretts närmare, liksom skatteutjämningssystemet. Det är strukturer som påverkar de grundläggande förutsättningarna för landsbygdskommunerna.
I betänkandet föreslås en imponerande bredd av åtgärder. Kommittén har därmed insett att det inte är en enskild insats som kommer att göra skillnad, det är helheten som har betydelse. Om trots detta inte alla förslag kommer att genomföras anser vi att fokus bör ligga på de förslag som har möjlighet att förändra grundläggande strukturer och förutsättningar. Exempel på sådana förslag är införlivandet av den geografiska dimensionen i statliga verksamheter, tillgången till statlig service och tillgången till högre utbildning.
BETÄNKANDET I SIN HELHET
Vi vill inledningsvis berömma kommittén för ett väl genomfört arbete, både när det gäller angreppssätt och innehåll. Att erkänna att politiken har misslyckats och att utvecklingen har gått åt fel håll är att utmana såväl det urbana tolkningsföreträdet som marknadslogiken. Betänkandet visar även att vi måste våga ha en politik som ser olika ut i olika delar av landet. Den behöver vara olika mellan städer och landsbygder, men också mellan olika landsbygder.
Staten behöver ta ett större ansvar för helheten eftersom det idag inte finns någon annan aktör som har det uppdraget, varken kommun, landsting eller enskilda företag. Detta blir tydligt i det betänkande som kommittén nu har levererat där man försöker återinföra statens roll som garant för helhet och omfördelning. Politiken har helt enkelt misslyckats med att se och ta ansvar för hela Sverige. I och med detta konstaterande är det, till skillnad mot tidigare, inte landsbygden som pekas ut som ensamt ansvarig för de utmaningar och problem som finns där. Strukturerna läggs inte i knät på varken landsbygdsbor eller landsbygdskommuner, vilket är ett befriande och banbrytande angreppssätt. Och på så sätt gör kommittén delvis upp med stadens tolkningsföreträde.
Samhällskontraktet och det substantiella medborgarskapet (det medborgarskap som praktiseras av människor i vardagen) är i fokus i betänkandet på ett sätt som det inte varit tidigare. Det är ett av betänkandets största förtjänster. Om det blir ett allt för stort gap mellan de förväntade rättigheterna och den faktiska verkligheten finns en risk för att tilliten undergrävs och att samhällskontraktet och medborgarskapet vittrar sönder. Samhällskontraktet måste uttalas och bli tydligt! Det är först när det uttalas som det kan bli föremål för politik. Betänkandet hade dock tjänat på att vara mycket tydligare med vad det är för samhällskontrakt som åsyftas. Finns det idag ett sådant och hur ser det i så fall ut (detta råder det sannolikt ingen entydig uppfattning om)? Ingår nedläggning av BB i Sollefteå i det kontraktet? Hur förväntas det framtida samhällskontraktet se ut om Kommittén eventuellt får igenom alla sina 75 förslag?
Landsbygdsfrågorna har stort behov av att politiseras. Marknadslogiken är en styrningsmentalitet som i mångt och mycket har avpolitiserat landsbygdens frågor. Det politiskt önskvärda har ersatts av det ekonomiskt nödvändiga. Det saknas partipolitiskt grundade konflikter vad gäller exempelvis infrastruktursatsningar och skattefrågor kopplat till landsbygdernas utveckling. Politiken handlar allt mer om byråkrati och management.
Betänkandets inriktning bekräftar också bilden av att den tidigare centralt styrda regionalpolitikens övergång till en alltmer inomregional tillväxtpolitik inte har gynnat de glesa strukturerna och landsbygderna. Det är ett skifte som framförallt kan anses ha främjat de urbana tillväxtregionerna. Den tidigare fördelningsdoktrinen som avsåg en mellanregional utjämning har ersatts med en konkurrensdoktrin där alla platser förväntas konkurrera om människor, företag och andra tillväxtskapande resurser. I tillväxtorienteringen har vissa politikområden rensats bort, och landsbygdsfrågorna har blivit osynliga. Det förslag som kommittén har lagt fram som syftar till att landsbygdsfrågorna ska få ett ökat utrymme i de regionala utvecklingsstrategierna är välkommet. Kommittén har även lagt förslag som, liksom den tidiga regionalpolitiken, syftar till att skapa en mellanregional omfördelning. Vi kan dock konstatera att idén om en regional tillväxtpolitik inte har utmanats i grunden.