Representation!

Polymer Clay Rocks, av Angela Mabray, CC BY-NC 2,0, Flickr

Polymer Clay Rocks, av Angela Mabray, CC BY-NC 2,0, Flickr

Det är inte alltid jag ser det. Vilken skillnad jag gör på olika personer i offentligheten. Vilken trovärdighet jag tillmäter dem eller vilka fack jag delar in dem i. Men när jag försöker rannsaka mig själv blir det emellanåt pinsamt. Den vita medelålders mannen från staden blir oftast bara just det. Den vita medelålders mannen från staden. Han är ju så…. Vanlig och ordinär. Som alla andra. Neutral på något sätt. Men den unga killen från Syrien som bor i en förort till Göteborg, han blir en representant för alla unga män från Syrien. Hans uttalanden och beteende växlar jag lättare upp till en generell föreställning. På samma sätt som när Ulrika från Hyltebruk intervjuas i Aktuellt och blir talesperson för alla som bor utanför städerna.

Så när Ulrika svarar på reporterns frågor tänker jag att hennes svar är avgörande. Blir det inte sansat, trovärdigt, genomtänkt, begripligt eller vad det än må vara, kommer skuggan att falla på alla människor i den så kallade periferin. De som syns så sällan. Hon måste leverera och bli gillad eller respekterad. Ett tungt och orättvist ok att axla. En munkavle.

”Med den attityden, hur ska vi då få stadsbor att flytta ut till landet?”

Detta är ett absolut hinder för en konstruktiv dialog om platsers utveckling och om en hållbar samhällsutveckling. Jo, du som landsbygdsbo får faktiskt vara arg, för det är läge för det nu. Jo, du får ta på dig offerkoftan, för du är de facto ett offer för strukturer som gör att vissa platser och människor får tolkningsföreträde framför andra. Alla måste få ha sitt sätt att driva landsbygdsfrågan på. Här finns inga rätt eller fel. Och kom ihåg, att om du blir avfärdad som gnällig är det enbart ett sätt för de med makt att ta fokus från sakfrågan, en härskarteknik. Vi har sett det användas inom jämställdhetsdebatten under lång tid.

Kravet på att vara snäll och sansad för att bli lyssnad på och för att passa in får mig att tänka på något Soran Ismail en gång sa. Om jag inte minns fel menade han på att han alltid först och främst var invandrare. Så länge han skötte sig så fick han ”vara med”, bli inkluderad. Men när han inte skötte sig blev han fort en av de andra. Hans svenskhet var villkorad. I viss mån kan jag tycka att det finns likheter här med andra grupper som inte inkluderas i normen. Att ens tillhörighet är villkorad. Ingen jävel vill spilla tid på en otacksam invandrare eller en rabiat landsbygdsbo.

Så tillbaka till den medelålders vita mannen. Han som kan vara sur, glad, dum, smart, ful eller snygg. Det är dags att vi låter alla få vara som honom. Men för det krävs det att alla får vara med. Och synas.

Representation.