Förra veckan hade vi förmånen att få vara med på konferensen Rurban planning talks i Mariestad. En konferens med syfte att föra samman akademi och praktik för att diskutera hur vi i samhällsplaneringen kan bli bättre på att se synergier mellan land och stad samt planera för funktionella regioner där såväl små som stora orter får utvecklas efter sina förutsättningar.
Bakom programmet stod Dacapo Mariestad med Nils Björling i spetsen. Nils har bland annat varit projektledare för Strukturbild Skaraborg, som handlar om att utveckla Skaraborg till en funktionell nätverksregion. Han har också disputerat med avhandlingen Sköra stadslandskap, om planeringsmetoder för att hantera urbaniseringens rumsliga inlåsningar.
Urban norm
I centrum för konferensen fanns begreppet urban norm. Det begrepp utifrån vilket vi (Härifrån) format vårt tankegods. Ett begrepp som har öppnat upp för en diskussion om konsekvenserna av att ha det urbana som måttstock. Ett begrepp som hjälper oss att avtäcka maktrelationer och tolkningsföreträden och som förflyttat diskussionen om landsbygden, från att handla om bensinpriser och rovdjur till att handla om normer och värderingar. Fokus har också flyttat från landsbygdsbor till strukturer. Samtidigt är det ett begrepp som de flesta inte känner till och som Wikipedia inte släpper in med motiveringen att det inte är tillräckligt etablerat.
I publiken fanns arkitekter och planerare, praktiker och chefer. Det fanns även en hel del forskare. För några var urban norm nytt, för andra var det mer eller mindre välbekant. Vi har helt enkelt kommit olika långt, vilket blev tydligt utifrån de frågor som ställdes. Och även om normen på ett teoretiskt plan är enkel att förstå, så tar det några varv att förstå hur den verkar i praktiken.
Språkets makt
Vi återkommer ofta till språket, vilka ord och begrepp vi använder och med vilken betydelse vi laddar dem. För språket kan ju både öppna upp och skapa låsningar. Och på samma gång som normbegreppet kan öppna för nya sätt att tänka kan det också stänga dörrar. För vissa verkar det fungera som någon form av ryggmärgsreflex som slår till och rullgardinen dras ner.
Några menade att vi alla lever under en ”urban horisont” i och med tillgången till bredband (vilket långt ifrån alla har) och att vi alla är kopplade till samma ekonomiska system. Det här är vi tveksamma till. Inte till innebörden men till begreppets användning. För risken med att bredda etablerade begrepp och ladda med ny innebörd är att vi slår fast att urbant är modernt och ruralt är dess motsats. Någon pratade om att vi borde byta ut urbanisering mot avruralisering. Men vi vill ju inte avskaffa det rurala. Vi vill heller inte avskaffa det urbana. Vi ska dock inte tillämpa den urbana logiken på det rurala. Kanske inte heller tvärtom. Och vi ska inte värdera det ena på ett sätt som gör det andra till ett ledsamt undantag.
Vi tror att det är bättre att skapa nya ord och begrepp. Begrepp som låser upp och låter oss få syn på nya lösningar och andra alternativ. Kanske kan Rurban kan vara ett sådant begrepp? Ett ord som knyter samman det urbana med det rurala.
Erkänna konflikter
Vi möter ofta argument om att vi inte ska ställa stad mot land och skapa onödiga motsättningar. Och det är ju svårt att säga emot. Att skapa onödiga motsättningar. Men är de onödiga? Är de inte ofrånkomliga? För i de flesta fall handlar det om prioriteringar av resurser. Om den ena ska få mer så får den andra mindre. Ska vi investera i närtrafik eller tätare turer i stan? Ska vi ha kommundelsbibliotek eller bokbuss? Ska vi bygga rondell i city eller rusta upp en vägsträcka mellan två byar?
Platsers olika värden
Det är lätt att landa fel i diskussionen om stad och land. Inte sällan hamnar vi i definitionsfrågor om vad som är det ena och vad som är det andra. Det kan vara relevant i många sammanhang men mindre relevant när det gäller hur normen verkar. Det kan därför vara bättre att prata om platser och att undersöka vilka måttstockar vi använder när vi värderar olika platser. Då kan det även handla om förorter och mindre orter. Det kan också vara mer ändamålsenligt att tala om centrum och periferi. Vad vi betraktar som det ena och det andra och hur vi skapar det ena och det andra. Sen vore det bra om vi även kan lämna den dikotomin och hierarkiska uppdelningen. Men för att kunna lämna det måste vi först upptäcka att det är så vi gör. Att vi värderar och rangordnar olika platser utifrån antaganden och föreställningar om vad som är det ideala och önskvärda.
Vi måste upptäcka vad vi gör
Hur som helst, vad vi än ska göra måste vi börja med att upptäcka vad vi gör idag. Vem vi har för ögonen när vi planerar. Vad vi tar så för givet att vi inte ens ser det. Vad som är naturligt och vad som är det andra samt vem som är självklar och vem som är problem. Så länge vi tror att vi behandlar alla lika eller att våra utgångspunkter är självklara och logiska, då lär vi fortsätta utveckla det täta och avveckla det glesa. För det är så (marknads)logiken ser ut.
What’s the problem represented to be?
Vi som var på konferensen fick en kortkurs i hur vi kan göra en kritisk granskning av policydokument. Den byggde på Carol Bacchis modell What’s the problem represented to be? som handlar om hur policys skapar de problem de säger att de vill lösa. Genom att studera policyns förslag på lösningar (aktiviteter/handlingar) förstår en vad som är (det outtalade) problemet och genom att titta på vilka antaganden som finns och som inte problematiseras så förstår en ramen för vad som är möjligt och vad som inte är möjligt. Att ifrågasätta det kan ge oss nycklar för andra lösningar.
Det är för övrigt ett bra sätt att tänka i många sammanhang för att syna hur styrning går till, hur makt och kunskap produceras och hur vi på det sättet kan upptäcka alternativa handlingsvägar.