Left, av Geoff, CC BY-NC 2,0 Flickr
Vi har arbetat med platsrelaterade frågor i många år nu. Det har under denna tid varit viktigt för oss att vara politiskt obundna och att ta in olika perspektiv i en fråga som är mycket komplex. Höra olika problembeskrivningar och olika förslag på lösningar. Men när det kommer till frågor om plats är det ibland svårt att uttrycka denna obundenhet, att göra den tydlig, eftersom frågan om plats är så förknippad med den ekonomiska geografin. Det är lätt att bli klassad som tillväxt- och marknadsfientlig.
En aspekt av platsfrågan, och därmed också landsbygdsfrågan, rör tillgången till service och infrastruktur. Mycket av den verksamhet som det offentliga i grunden ansvarar för bedrivs idag av statliga, kommunala eller privata bolag (bolag som ofta saknar en styrning som omfattar ett tydligt geografisk ansvarstagande och transparens i beslutsprocesser). Även den verksamhet som inte är bolagiserad drivs dessutom ofta med en hög grad av marknadslogik. Och man kan utan större ansträngning komma fram till det faktum att marknadslösningar för olika typer av samhällstjänster inte fungerar särskilt bra i glesa miljöer eftersom marknaden där är relativt liten. Detta gör att aktiviteterna gärna koncentreras till täta miljöer, områden där marknaden är samlad. Det har konstaterats av många och långt mer briljanta tänkare än vi själva. Ju glesare miljöer, desto färre människor (kunder) per ytenhet och desto större avstånd mellan människorna (kunderna). Detta är inte företagsekonomiskt fördelaktigt oavsett om vi pratar om undervisning, kollektivtrafik, utdelning av post, försäljning av läkemedel eller tillhandahållande av bredband.
Detta leder oss till två slutsatser. Den ena är att marknadslösningar inte är lämpliga i glesa strukturer, alternativt att utbudet bör kompletteras med andra offentliga initiativ. Den andra möjliga slutsatsen är att ”marknaden har rätt” och att glesa miljöer därför inte ska få ta del av de samhällstjänster vi väljer att hantera med en marknadslogik. Det senare känns som ett ganska orimligt alternativ eftersom det inte bygger på någon som helst bedömning av vad som är hållbart på lång sikt för samhället som helhet. Eller vad som är rättvist och i nuläget lagstadgat.
Det leder oss tillbaka till alternativ ett. Att oavsett om jag som individ är för eller emot marknadslösningar på ett mer ideologiskt plan så tvingar det en att inse att just här, i dessa glesa miljöer, funkar inte vissa marknadsanpassade (stadsanpassade) lösningar. Det innebär inte att glesa miljöer är beroende av ”bidrag” eller att de är dysfunktionella. De fungerar bara annorlunda. Att i det läget låsa fast sig i ideologiska eller partipolitiska ståndpunkter blir kontraproduktivt och bidrar föga till dessa platsers välmående. Och här fastnar ofta samhällsdebatten. Vi kommer inte längre.
Fastlåsningen vid ideologisk och politisk ståndpunkt kanske är en av orsakerna till att vi tycker oss se färre problembeskrivningar och lösningsförslag från högerhåll i den offentliga debatten om grundläggande samhällstjänster. Att även om man håller med om problembeskrivningen så blir man bakbunden av sin partitillhörighet där vissa åtgärder inte är gångbara. Eller kanske vidhåller man (naivt) att marknaden har rätt, det vill säga slutsats nummer två ovan, och då är dagens situation inte något som är problematiskt och inte heller något som ska åtgärdas. Men i så fall borde det också uttalas så, att de som bor i glesa miljöer inte ska få ta del av samma samhällstjänster som människor i täta miljöer. Men det är fortfarande något som inte är politiskt korrekt att säga högt och då kanske det är lättare att vara tyst?
Om vi istället kunde enas om att vissa insatser passar i vissa miljöer och andra insatser i andra miljöer hade dialogen underlättats. Vi hade kunnat mötas oavsett färg på den politiska skalan och vi hade också kunnat utforma en politik som gynnar flera platser än de som gynnas idag. Den ekonomiska verkligheten sätter dock begränsningar för vilka åtgärder som kan övervägas, vilket inte ens vi kan blunda för. Men det finns andra sätt att prioritera resurser än att bara utifrån vad som kostar minst, kortsiktigt, i en viss plånbok. Våra (ekonomiska) beräkningsmodeller är begränsade och givna antaganden ifrågasätts sällan. Vi är övertygade om att det finns fler valmöjligheter för framtiden än vad vi tror.