Samtidigt i Sverige

Stands alone and Crying Young, av Kevin Spencer, CC BY-NC 2,0, Flickr

Stands alone and Crying Young, av Kevin Spencer, CC BY-NC 2,0, Flickr

Vi är alla väl bekanta med det numera bevingade uttrycket skräpytor som Kjell A Nordström slog igenom med för några veckor sen. Ett uttalande som väckte mångas ilska och engagemang. Vad man än må tycka om all den uppmärksamhet som uttalandet renderade var det ändå glädjande att människor reagerade. Samtidigt sorgligt att det ska behövas sådana överdrifter innan det blir en ”folkopinion”. Det sägs och görs saker varje dag i det offentliga rummet som borde leda till att enskilda reagerar. Leda till att man säger ifrån. Markerar. Skickar mail. Men ofta får dessa saker pågå och sägas utan några som helst reaktioner. Inte för att vi inte bryr oss, utan för att många av oss inte ens MÄRKER det.

 

För samtidigt som Nordström får ta emot enade burop kan profiler och skribenter som Johan Hakelius, i princip utan mothugg, skriva följande i en av landets största tidningar:

”Stora delar av Sverige har goda förutsättningar att vara nybyggarland. Snöskotrar, jakt och fiske, molande tystnad och skogsstjärna. Men ska vi försöka efterlikna något mer civiliserat, krävs att vi tömmer landsbygden på folk och samlas i tätbebyggda områden. Det är så nära en självklarhet som det går att komma.”

Och Dilsa Demirbag-Sten kan i DN helt obemärkt konstatera att:

”All mänsklig utveckling har skapats i staden.”

Ett annat exempel (som i och för sig har fått kritik) är Samtidigt i Hofors. En serie med ambitionen att med värme skildra livet i Hofors men som inte lyckas hålla sig ifrån den alltför vanliga safaridramaturgin. Där original får representera orten och där greppet, blicken och urvalet skapar berättelsen. Och hur intressanta porträtten än är så blir summan av kardemumma en exotifierad bild av landsbygden, vilket de allra flesta kanske inte ens märker.

Men de allra svåraste fallen är ändå när det utspelar sig saker mellan raderna. När sanningen förstås i det omvända och inget sägs rakt ut. Just nu har Kairos Future, ett erkänt internationellt konsult- och analysföretag, startat ett FORSKNINGSprojekt, ”den moderna kvinnan”.

”Detta projekt syftar till att ta nästa steg och fördjupa kunskapen och insikterna som krävs för att formulera strategierna, innovationen och kommunikationen som möter den moderna, urbana, uppkopplade, kvinnan.”

Detta måste ju då förstås som att den rurala kvinnan är omodern och nedkopplad. Det senare kan ju förvisso vara delvis sant, men de flesta landsbygdskvinnor är trots allt uppkopplade (och är de inte det beror det på att bredbandsutbyggnaden skandalöst nog halkat efter). Projektet kunde också handlat om den moderna kvinnan, utan att ha en bestämd bild av var hon bor. Men nej, Kairos Future väljer att slå in på en väg kantad av omoderna och förlegade attityder. Samhällsansvaret lämnar de därhän och ingen verkar se det.

Reaktionerna i fallet Nordström är naturligtvis behövliga. Men en skulle önska att vi kunde bli fler som uppmärksammar alla de andra sakerna som sägs och görs utan att någon reagerar. Saker som får passera obemärkt och som därigenom påverkar oss indirekt utan att vi har nån som helst koll. För om vi skulle bli fler, då skulle vi kunna få till en verklig förändring.

”Urbant” är svinladdat.*

 

 

*Citat från podden Dimman.