Som man mäter får man svar

Mångfald, tolerans och kreativitet Illustratör Karin Casimir Lindholm

Mångfald, tolerans och kreativitet Illustratör Karin Casimir Lindholm

Nyligen lanserades boken Det innovativa Sverige 2 – Innovation och attraktion i stad och på landsbygd. Institutet för entreprenörskaps- och småföretagsforskning ESBRI samarbetar i detta fallet med VINNOVA för att lyfta fram forskningsbaserad kunskap från de tre forskningscentrumen CESIS, CiiR och CIRCLE. 2013 gav de ut rapporten Det innovativa Sverige”. Nu har alltså uppföljaren kommit.

Bokens kapitel 4 handlar om att mäta innovationsutvecklingen i svenska regioner och är det kapitel som kanske i störst utsträckning belyser landsbygdens förutsättningar för innovation. Det intressanta i sammanhanget är dock hur kapitlet inleds:

 

Innovation är ett positivt laddat begrepp. Det är också nära sammanlänkat med begrepp som attraktivitet och attraktiva regioner. En utmaning är att på ett relevant och någorlunda heltäckande sätt fånga alla aspekter kring att mäta innovationer i landets regioner. Är det bara mängden patent och liknande immateriella rättigheter vi talar om? Kapitelförfattarna menar att så inte är fallet. De presenterar ett alternativt sätt att se på regional innovativitet och attraktivitet.

I den inledande sammanfattningen i boken säger man också om kapitel 4 att:

Patentdata kommer även fortsättningsvis att ha sin givna plats som indikator för innovativ verksamhet. Men kapitlet bidrar med en intresseväckande ansats för hur man kan analysera innovativ verksamhet och innovativa regioner.

Att mäta innovationer med mer än bara patent och immateriella rättigheter beskrivs som ”ett alternativt sätt att se på regional innovativitet”. Det må hända att så är fallet, det vill säga att man som regel utgår från patent. Men det är samtidigt detta som är så absurt. Vi vet att patent inte inrymmer alla former av innovationer. Vi vet också att patent koncentreras till städer/storstäder (där också samhällets resurser koncentreras). Är det mot bakgrund av detta konstigt att storstäderna framställs som innovationsgeneratorer? Det är med stor vilja jag försöker undvika att bli konspiratorisk.

Det blir lite som att sätta Kalle i ena hörnet och Lisa i det andra. Vi ger Kalle två klossar och Lisa fem klossar. Sen mäter vi vem som kan bygga det högsta tornet. Svårt att lista ut vem som drar nitlotten.

Finns det intressen i samhället som vinner på att vi mäter som vi gör?

Vad går vi eventuellt miste om när vi mäter som vi gör?

Det borde väl vara en självklarhet att även mäta innovationer med andra indikatorer än just patent? Så som författarna har gjort i den aktuella bokens kapitel 4. En annan forskare som har tagit sig bortom patent och immateriella rättigheter (genom CIS och enkäter till små företag) är Lina Bjerke på internationella handelshögskolan i Jönköping. Och med positiva resultat för landsbygdskommunerna som följd. Kanske borde det vara fler forskare som prövar detta ”alternativa” angreppssätt…

Vi kan se att platser, människor och branscher på olika sätt bidrar till ett gott innovationsklimat och en positiv ekonomisk utveckling. Ändå får samtalet om den kreativa urbana miljön och människan ett allt större utrymme i det offentliga rummet.

_________

Läs gärna även denna blogg på Jordbruksverkets webbplats om platsbunden kreativitet som vi skrev för en tid sen:

Länk till illustrationen ovan hittar du här.