Vi måste börja prata om vad det egentligen är som pågår. På riktigt. Varför står vissa platser inför så stora utmaningar? Är det något vi missar?
Vår oförmåga att prata om och hantera olika platsers förutsättningar begränsar vår möjlighet att faktiskt göra något åt de spänningar som idag bara växer. De strukturer som skapar problem på en del platser utmanas inte. Och urbaniseringen som företeelse cementeras i vårt gemensamma medvetande. Med allt vad det innebär.
Varför pratar vi egentligen så lite om vart vi är på väg? Vad är slutmålet för vår resa mot staden? Vi har idag en massa verktyg för vårt samhällsbygge: Tillväxt. Kostnadseffektivitet. Individualisering. Digitalisering. Men vart ska dessa medel föra oss? Vad är det för samhälle vi ser framför oss? Och vilka platser, vilka värden och vilka människor garanteras plats? Vill vi ha det samhälle som vi så omedvetet styr mot?
Förbered dig på ett långt inlägg.
Bygger vi ett samhälle för män blir det svårare för kvinnor.
Bygger vi ett samhälle för de unga blir det svårare för de gamla.
Bygger vi ett samhälle för staden blir det svårare för landsbygden.
Det går bra för många platser i Sverige idag. Platser där man upplever en positiv ekonomisk utveckling, en gynnsam befolkningsstruktur, ett rikt kulturliv, bra tillgång på arbete, en tillgänglig och god välfärd, en pågående grön omställning, och så vidare. Men det går också mindre bra för många platser. Framgångsrika och mindre framgångsrika platser finns både i stad, förort, tätort och på landsbygden. Men olika platser brottas förstås med olika utmaningar.
I de landsbygder som inte upplever en positiv utveckling brukar det vara flera saker som upplevs som bristfälliga. Exempelvis brist på service och infrastruktur. En negativ befolkningsutveckling och jobb som flyttar. Bristerna varierar mellan olika platser. Vissa platser lider av hög arbetslöshet medan vissa lider av kompetensbrist. Men oavsett hur situationen är och upplevs så brukar landsbygdernas problem förklaras med gleshet och avstånd, det vill säga landsbygdernas ”särskildhet”. Landsbygderna befinner sig ”långt bort”. Och det bor så lite människor där. Det är avstånden och glesheten som gör det svårare att säkerställa ett gott liv till vad som uppfattas som rimliga kostnader. Det ställer helt enkelt till det.
De svårigheter som uppstår med gleshet och avstånd gör att det på flera landsbygder finns för lite av både det ena och det andra. För lite service, för lite infrastruktur, för få jobb, för lite tillväxt. För lite attraktivitet! Av detta följer att varenda TV-debatt om landsbygden handlar just om dessa saker. Ska vi satsa på järnväg eller inte? Vilket ansvar har de statliga bolagen? Hur får vi människor att välja landsbygden? Vad får det kosta? Och så vidare. Missförstå mig inte, detta är väldigt viktiga frågor. För alla platser.
Men vad är landsbygdernas gemensamma problem, egentligen? Är det verkligen att det är glest med människor? Eller att det är långa avstånd mellan olika inrättningar, bebyggelser och aktiviteter? Är inte det samtidigt en fördel? Andra platser har det omvända förhållandet, med mycket människor och korta avstånd. Är det egentligen ett mindre problem? Alla platser har olika karaktäristika, med sina fördelar och nackdelar. Vad är det som säger att glesa strukturer utgör ett större problem än täta strukturer? Kan det vara så att det är vi som gör vissa platser till problem?
De strukturer vi bygger upp i ett samhälle påverkar hur lätt det är att röra sig i och ta del av samhället. Bygger vi ett samhälle för män blir det svårare för kvinnor. Bygger vi ett samhälle för de unga blir det svårare för de gamla. Bygger vi ett samhälle för staden blir det svårare för landsbygden. Är det kanske så att det finns strukturer i samhället som gör att landsbygdernas förutsättningar blir till en nackdel, ett hinder för utveckling? Och är det i så fall inte just de strukturerna vi i första hand bör försöka ändra istället för att försöka förändra landsbygderna och de som bor där? Strukturer kan ändras, men det kan inte den fysiska naturliga miljön. På samma sätt som vi inte kan få kvinnor att bli män eller unga att bli gamla. Landsbygdernas upplevda brister kan helt enkelt inte avhjälpas med närheten till staden.
Vi har identifierat fem olika strukturer som vi menar är den huvudsakliga orsaken till de problem som visar sig på landsbygderna. Problem som alltså uppstår där men som har ganska lite att göra med platsen i sig.
- Den urbana normen
- Den ekonomiska (tillväxt)rationaliteten
- Individualiseringen
- De korta tidsperspektiven
- Den höga komplexiteten
Detta borde vi kanske prata mer om?
Den urbana normen
Normer styrs av de underliggande värderingarna i ett samhälle och är ett sätt för oss att skapa strukturer för hur vi lever tillsammans. De är underförstådda koder och informella sociala kontrollmekanismer. Normer är också självuppehållande på så sätt att man iakttar andras beteende och imiterar dessa. De med högre social status har större möjlighet att påverkar normerna och på så sätt upprätthåller normerna de maktstrukturer som råder.
Vi omges idag av många olika normer om hur vi ska utföra något eller uppträda mot varandra. Vissa normer utövas emellertid på en tämligen stor bekostnad av de människor som faller utanför normen. Exempelvis mansnormen. Vithetsnormen. Heteronormen. För att nämna några. Och de upprätthåller också de skeva maktstrukturer som råder inom dessa områden. För att komma till rätta med detta har vi inrättat lagar mot diskriminering och det finns ett samförstånd om att vi ska arbeta för allas lika värde, för jämställdhet och jämlikhet.
Det är dock inte alltid vi är medvetna om de normer vi omger oss med. När det gäller normer kopplat till exempelvis kön så har vi kommet en bit på vägen. När det däremot kommer till plats finns det fortfarande en stor okunskap och en fullständig aningslöshet. Normer kopplat till plats förväxlas lätt med fakta om hur det faktiskt ser ut. Ungefär på samma sätt som det var för hundra år sen när det gällde män och kvinnor. Kvinnan fick inte rösta, för hon var helt enkelt inte mentalt kapabel att leva upp till ett sådant ansvar. Idag vet vi att ett sådant förhållningssätt är helt befängt.
Den urbana normen är ett generellt synsätt i vårt samhälle där täta miljöer, det vill säga urbana miljöer (som staden) betraktas som det ”normala” och det som är självklart och också önskvärt. Andra platser (som landsbygden) betraktas som avvikande. Detta försätter också staden och stadsborna i en privilegierad position i förhållande till andra platser och deras invånare. Staden får tolkningsföreträde och ifrågasätts aldrig utan tas för given. Detta påverkar i allra högsta grad hur vi utformar vårt samhälle.
Staden kopplas starkt samman med många positiva värden som beskriver modernitet, framgång och utveckling. Oavsett om detta är sant eller inte (alla platser brottas väl med både utmaningar och möjligheter?) Andra platser kopplas ihop med helt andra värden. Av detta följer att staden har blivit något av vår tids religion. Staden står för alla svar och alla lösningar. Den kan uppfylla alla våra önskningar. Landsbygdens syfte och existensberättigande handlar mycket om att vara en fond mot vilken stadsmänniskan kan spegla sitt moderna och medvetna liv. Frågor om vilka konsekvenser detta kan få för människor och områden utanför staden finns överhuvudtaget inte med på tankekartan. Att ifrågasätta människors flytt till staden och städernas tillväxt har blivit synonymt med att ifrågasätta utveckling. Det är att vara naiv, gnällig och motsträvig. Eller helt enkelt att vara dum i huvudet.
X är centrum Y är periferi
X är närandeY är tärande
X är universell Y är specifik
X är aktiv Y är passiv
X är självständig Y är beroende
X är kulturen Y är naturen
X är vetenskaplig Y är magisk
X är möjligheter Y är problem
X är allmän Y är särskild
X är modern Y är eftersatt
Myter och föreställningar (som kan vara mer eller mindre i överensstämmelse med verkligheten) förstärker uppfattningen om vissa platsers överlägsenhet. Sådana myter kan exempelvis vara att man i staden lever mer ekologiskt hållbart. Att det är i staden som innovationer föds. Eller att alla vill bo i stan. Trots mångas ihärdiga ansträngningar att motbevisa dessa föreställningar så går de sällan vinnande ur dessa diskussioner. Sanningen för helt enkelt en väldigt ojämn kamp mot cementerade uppfattningar.
En av de kanske vanligaste föreställningarna är att staden är en motor för allt från tillväxt till grön omställning. Men är den verkligen det? Om inte staden lyckas ge de ringar på vattnet som nu tas så för givet, vad blir staden då? En dammsugare som slukar allt från råvaror till människor? Vi vill gärna tro att vi är förnuftiga, när vi egentligen är känslomässiga. Mot denna insikt är det intressant att fundera över vad bilden av staden som motor gör med oss människor och våra handlingar. Utan motor stannar ju bilen, och då blir det självklart att det är den vi lägger ner mest omsorg på. Vad gör det om kofångaren rostar? Staden som motor blir lätt en självuppfyllande profetia som det framförallt är staden som profiterar på. Hade vi istället åskådliggjort olika platser i form av kugghjul hade sannolikt våra samhälleliga insatser sett helt annorlunda ut. En klocka fungerar inte om inte alla kugghjul underhålls. Stora som små. Vi kopplar sällan ihop allas lika värde med plats.
Den ekonomiska (tillväxt)rationaliteten
Staden har blivit en av vår tids religion. En annan är den ekonomiska (tillväxt)rationaliteten, eller kalla den marknadslogiken. Vi har byggt upp hela vårt samhälle kring just marknaden där människan betraktas som en ekonomiskt rationell och självständig individ som vill maximera sitt egenintresse. Systemets framgång bygger på att vi aldrig ska vara nöjda utan hela tiden konsumera. Vi konsumerar i all oändlighet och bygger upp vår identitet kring ting. Ting i överflöd, som erbjuds oinskränkt där det finns mest folk. I tätorter och i städer. Men numer även via nätet.
Detta marknadsbaserade samhällssystem har gjort en rad saker möjliga som vi bara kunde drömma om för två hundra år sen. Vi har skapat ett Sverige där vi har en sjukvård i framkant, en skola för alla och en iPhone till en majoritet av alla 15-åringar. Det har varit ett oerhört framgångsrikt medel för att föra vårt land framåt. Det har fungerat så bra att vi till och med har infört det ekonomiska systemet inom helt nya sektorer, som vård och skola (men även inom den mer privata sfären). Sektorer som tidigare styrdes av en annan logik. Marknadslösningar och kostnadseffektivitet genomsyrar idag alla samhällets sektorer. Men det har sitt pris.
Ekonomin tar få hänsyn och vi är idag mycket medvetna om att vår tids utveckling har kostat på. Vi har levt över våra tillgångar och nu är det dags att betala. Klimathotet är överhängande och många ekosystem riskerar att utarmas. På många ställen har marken förorenats och tillgången på rent vatten har försämrats. Det finns också fördelningsmässiga aspekter ur både ett nationellt och ett globalt perspektiv som återkommande är föremål för debatt.
Ovanstående brister i det ekonomiska systemet känner vi väl till och vi försöker hitta nya vägar till en ekonomi som tar mer hänsyn. Vi letar efter nya statistiska mått på utveckling. Vi utforskar den cirkulära ekonomin. Vi pratar om kvalitativ tillväxt. Men hur väl fungerar det ekonomiska systemet för landsbygdens glesa miljöer? Hur väl hanterar det olika platsers olika förutsättningar? Detta pratar vi inte lika ofta om och därför är medvetenheten heller inte lika stor.
I den privata sektorn kan glesa miljöer vara en fördel, men också en nackdel. Stordriftsfördelar som uppstår i täta miljöer kan göra att företag väljer att flytta till en större stad. Vissa företag kräver också en närhet till en marknad och kan av den anledningen inte lokaliseras allt för långt från tätbefolkade områden. Dessa faktorer innebär naturligtvis utmaningar för glesa miljöer, men det är kanske marknadslogikens effekter inom den offentliga sektorn som innebär de största utmaningarna för landsbygden.
Kostnadseffektiva lösningar är det som alltid eftersträvas. Detta blir väldigt tydligt då vi planerar för ny infrastruktur där ett cost-benefit resonemang tillämpas. Angreppssättet premierar täta miljöer där det rör sig mycket människor. Där blir kostnaden per individ som lägst men också nyttan som högst. Två flugor i en smäll. Här kommer landsbygden aldrig kunna konkurrera. Ändå fortsätter vi i uppkörda hjulspår och urholkar på så sätt (medvetet) glesa miljöer på både infrastruktur och service. När utarmningen är ett faktum passar vi dessutom på att lägga skulden på den kraftlösa landsbygden som inte lyckas skapa attraktivitet. Vi för sällan resonemang om vad saker får kosta, för föreställningen om att saker och ting inte får kosta är djupt rotad. Effektivast vinner! Och så får politiken ge vika för den ekonomiska logiken.
Ett annat problem med de beräkningsmodeller som används vid planering inom offentlig sektor är att andra värden än de rent monetära sällan inkluderas i analyserna. En del arbete har gjorts för att översätta miljövärden till kronor och ören, men andra områden lyser fortfarande med sin frånvaro.
Varför pratar vi inte om marknadslogikens (negativa) effekter för platser och deras? Är det för att vi anser att landsbygdens nedmontering är en uppoffring vi måste göra för att upprätthålla tillväxten och vårt välstånd? Att vi tycker det är värt det? Klimatet måste vi åtgärda, annars går vi under. Men landsbygden bedömer vi att vi klarar oss utan.
Individualiseringen
Vi är inte längre en kollektivistisk välfärdsstat. Istället står individen i centrum och begreppet ”man är sin egen lyckas smed” har väl aldrig varit mer aktuellt än just nu. På gott och på ont. Frigörelse, självförverkligande och självhävdelse har blivit vardagsmat i ett land som enligt diverse undersökningar är ett av världens mest individualiserade länder, och kollektiva tillhörigheter tillmäts allt mindre värde. Vi lever med en föreställning om att vi kan välja liv, identitet och livsstil. Denna individens frihet ger obegränsade möjligheter och men ger samtidigt upphov till oro och ängslan. Nuet överskuggas hela tiden av en potentiellt bättre framtid. Fel val idag kan bli din undergång imorgon. Frihetens behag kontra otrygghetens obehag. Kanske är det därför vi numera omger oss med så många coacher, handledare och rådgivare.
Många funktioner i samhället byggs upp kring individens rättighet att välja och vi tvingas in i allt mer komplicerade valsituationer. Idag väljer vi allt från pensionsfonder, vårdcentral och elbolag till utbildning, religion och bostadsort. Att välja sin egen väg är centralt och de kollektiva och traditionellt förutbestämda lösningarna blir allt färre och mindre viktiga. Det gör att vi får ett samhälle som är mer skräddarsytt efter olika individers förutsättningar och önskemål och vi ökar möjligheterna att styra över våra egna liv. Denna organisering förutsätter dock att alla har samma möjlighet att välja. Att vi inför valet är likvärdigt utrustade. Men det är vi kanske inte? Systemet missgynnar inte sällan grupper som inte är resursstarka eller grupper som är missgynnade eller underordnade i något annat avseende. Men det är svårt att adressera denna problematik i ett individualistiskt system. Det blir helt enkelt svårare att ställa olika grupper mot varandra eftersom det i slutändan ofta kommer att handla om vad det är för val du har gjort.
Frågor som handlar om rättvisa mellan olika grupper har helt enkelt reducerats till och blivit synonymt med rätten att välja. Alla har möjlighet att göra de rätta valen och det är upp till dig om du vill utnyttja den möjligheten eller inte. Samhället (staten) kan på så sätt friskriva sig från ansvar för vissa gruppers utsatthet.
Utifrån en territoriell aspekt blir denna individualiseringsproblematik kanske mest tydlig utifrån valet av bostadsort. När frågan kommer upp om landsbygdsbors rättighet till samma service som stadsbor så slutar ofta diskussionen med en hänvisning till det fria valet. Passar det inte så får du helt enkelt flytta. Istället för att staten tar ansvar för att alla ska ha samma möjligheter och rättigheter läggs det en skuld på den som har valt fel plats att bo på. Det fria valet försvårar på så sätt en konstruktiv dialog om välfärd och utveckling. Paralleller med andra jämlikhetsfrågor som kön, etnicitet, ålder och så vidare kan lätt avfärdas med argumentet ”du väljer inte din ålder”.
Vad är egentligen rättvisa?
De korta tidsperspektiven
Vi lever inte bara i en individualistisk tidsålder utan också i en tid där vi styrs av korta tidsperspektiv. Den ekonomiska och tekniska utvecklingen har gjort att tempot är högt. Allt ska ske omgående, helst igår. Det gäller avkastning, tillfredsställelse och återkoppling. Vi har skapat en annan tidsrytm jämfört med för bara tjugo eller trettio år sen. Ingen tid får gå till spillo och vi gör helst flera saker samtidigt. Vi tittar på TV samtidigt som vi surfar på paddan och uppdaterar instagram.
Det har skett en snuttifiering. Vi planerar efter ettårsbudgetar. Vi väljer ”lågt hängande frukter”. Vi kräver snabb avkastning på våra investeringar. Och politiken blir allt mer populistisk. På kort tid måste man visa att man förtjänar sitt nyvunna förtroende. Du vinner inga politiska poäng på att styra samhället efter långsiktiga visioner som människor har svårt att se den direkta nyttan av eller som på kort sikt drabbar den gigantiska medelklassen. Denna brist på långsiktighet som råder inom alla skikt i samhället gör det svårt för oss att agera i frågor som kräver ett generationstänk. Vi ser tydliga effekter av det idag inom områden som exempelvis klimat och miljö. Vilket vi också försökt att hantera genom exempelvis Brundtlandkommissionen.
För landsbygderna kan detta förhållande till tid bli problematiskt. För det är inte där vi gör de snabba klippen. Det är inte där kostnaderna per invånare är lägst. Det är däremot där som våra viktigaste resurser för framtiden finns. Det är där vi odlar och producerar maten, det är där vi producerar det mesta av vår energi, det är därifrån vi får skogsråvaran till trä och papper och det är där vi kan koppla av och hämta ny kraft. Men det gör sig inte av sig självt. Det förutsätter människor som vill och kan bo och arbeta där. Annars blir det varken det ena eller andra. Och trots att allt det här är självklart för var och en verkar det som att vi ändå inte förstår det. Vi låter det bli olika frågor som inte har med varandra att göra. Vi låter inte den djupare insikten och förståelse för hur det hänger ihop komma upp till medvetandet. Man kan undra om alla de som sjunger urbaniseringens lov har funderat över det scenario som följer om vi drar urbaniseringen till sin spets. Det vill säga alla människor bor i städer och vi låter områden däremellan att avfolkas eftersom förutsättningarna att bo där är för dåliga.
Att ha en vision och en strategi och att göra långsiktiga satsningar handlar många gånger om att stå emot det som lockar allra mest. Att inte falla för frestelsen att ta hem kortsiktiga vinster som försvårar det man vill på längre sikt. Det kräver uthållighet men framför allt kräver det mod. För är man politiker eller företagsledare är risken stor att man inte blir populär. Men om vi inte lyfter blicken och tar sikte på våra barn och barnbarn, då är risken stor att vi förstärker det som redan är starkt. Att vi blåser under där det redan brinner, samtidigt som det som bara glöder riskerar att slockna.
Den höga komplexiteten
Det moderna Sverige är ett komplext samhälle. Vi har en hög grad av diversifiering och en hög grad av integrering. Det vill säga vi har en hög grad av olikhet och en förmåga att få alla olika delar att fungera tillsammans. Ju mer problem vi försöker lösa, desto mer komplexa system bygger vi upp. Vi planerar och administrerar i all oändlighet. Tämligen få personer är idag involverade i den primära produktionen av förnödenheter.
En hög grad av komplexitet kan göra det frestande att hitta enkla lösningar på svåra problem. Man tar ut tårtbitar istället för att ta sig an hela problematiken. I en tid då staden har tolkningsföreträde är risken stor för att man väljer tårtbiten staden, istället för att se till alla platser. Staden får i sinnevärlden stå för det avgränsade och lätthanterliga och får utgöra utgångspunkten för stora samhällsförändringar. Det är i staden som den gröna omställningen ska ske, trots att denna ingång blir direkt felaktig. Men den är enkel. Eller i alla fall mentalt enklare att ta till sig än att se till helheten.
Det blir också svårt att staka ut nya riktningar för samhället om vi har låst in oss i ett (komplext) system. För att slå in på nya vägar krävs ofta omfattande förändringar på flera olika nivåer och inom flera olika sektorer. Därmed blir det helt enkelt för jobbigt att byta bana. Som med urbaniseringen till exempel. Istället för att angripa urbaniseringen tar vi den som ett faktum.
Storhet och täthet blir svaret
Dessa fem faktorer som vi nu har beskrivit skapar tillsammans en logik som gynnar storhet och täthet, där vissa platser gynnas och andra missgynnas. Faktorerna är svåra att rangordna och separera eftersom de går in i varandra och samverkar. Men resultatet blir en logik där staden blir svaret och lösningen på alla våra problem. Det lämnas inget utrymme för alternativa utvecklingsvägar. Urbaniseringen framstår som naturlig och stödjs i tysthet (av oss alla) utan någon egentlig debatt eller uttalat politiskt konsensus. Och helt i strid med politiska visioner.
Landsbygden görs till problem. Och det blir landsbygdens fel.
Om vi säger att män är bättre än kvinnor
kommer vi till slut få ett samhälle
där män är bättre än kvinnor
Om vi säger att staden är bättre än landet
kommer vi till slut får ett samhälle
där staden är bättre än landet