Kunskap är makt. I regeringens nya forskningsproposition som överlämnades till riksdagen den 24 november återfinns ordet städer cirka 30 gånger, medan ordet landsbygd förekommer en gång. Stadsutveckling återfinns sju gånger, landsbygdsutveckling noll gånger.
I propositionen presenterar regeringen sin syn på forskningspolitikens inriktning i ett tioårigt perspektiv, med särskilt fokus på satsningar 2017– 2020. Det är alltså tänkt att påverka svensk forskning ett bra tag framöver. I underlaget skriver man vidare att utbildning, forskning och innovation ska stå i människornas tjänst för ett hållbart, solidariskt, jämlikt och jämställt samhälle. Regeringens politik drivs av synsättet att forskningen angår hela samhället. Så hur har man då levt upp till sina ambitioner om ett jämlikt samhälle och en politik som angår alla?
De prioriterade utmaningarna i propositionen är klimat och miljö, hälsa, ökad digitalisering, ett hållbart samhälle och förbättrade kunskapsresultat i det svenska skol- och utbildningssystemet. Inom ramen för dessa blir det uppenbart för läsaren att det är städerna som är viktiga, inte landsbygderna, eller småorterna. Städernas roll omtalas i flera olika avsnitt, exempelvis då man talar om klimat, bostadspolitik, fysisk planering, livsmiljö, innovation, hållbarhet och urbanisering. Men detta är inte frågor som bara rör våra städer utan något som i allra högsta grad även berör våra landsbygder. Och i flera fall kanske i ännu högre utsträckning! Men det nämner man inte. Och det beskriver man inte. Inte ens framtidsfrågor som glesbygdsmedicin finns omnämnt. Man låter städernas utsläpp och trängsel få högre prioritet än landsbygdens avsaknad av service och infrastruktur. Och att hållbara städer kräver hållbara landsbygder, det verkar man också helt glömt bort.
Landsbygden omtalas endast i samband med företagande. Man skriver att förutsättningarna på landsbygden kan vara svårare på grund av glesheten. De urbana områdena har fördelar genom sin täthet och ett mer diversifierat näringsliv. Det man glömmer att beskriva är att andelen som driver företag på landsbygden är högre än i städerna. Andelen innovationer har i forskningen visat sig vara högre i landsbygdskommuner än i stadskommuner. Och att lönsamheten i många landsbygdsområden är mycket god. Eller känner man kanske inte till detta på utbildningsdepartementet? Man glömmer också att nämna att dessa entreprenörer ibland har det tufft, för postservicen dras in, vägarna underhålls inte och bredbandet byggs inte ut. Något som drastiskt påverkar deras förutsättningar och som är en utmaning inför framtiden.
Det skulle dock kunna hävdas att landsbygden och småorterna visst är med, att de är inkluderade i de resonemang som förs, även om de inte är explicit omnämnda. Om så är fallet så är detta inte helt oproblematiskt, vilket forskare Malin Rönnblom också har visat genom en granskning av innovationstrategin. Genom att använda ett neutralt språk som ”hela landet” eller ”alla människor”, samtidigt som flera av strategierna exempelvis kräver en viss täthet och vissa resurser (som närhet till universitet eller stora företag), framstår och skapas landsbygden som bristfällig.
Mot bakgrund av hur mycket fokus regeringen ger städerna i förhållande till landsbygderna känns det inte alls som att utbildningen, forskningen och innovationerna står i människornas tjänst. I alla fall inte alla människor. Det är högst anmärkningsvärt att en av våra största utmaningar framöver, i form av den skeva territoriella maktordningen och de sociala och ekonomiska slitningar detta medför, inte alls har avspeglat sig i propositionen. Trots att det har varit en av de mest aktuella frågorna i samband med det nyligen genomförda presidentvalet i USA. Och trots att landsbygdsbornas förtroende för riksdag och regering enligt senaste statistiken från SOM-institutet bara minskar. Att regeringen inte tar hänsyn till den ökade medvetenheten kring urban norm och de effekter denna norm får kan inte beskrivas som annat än oroväckande. Och inte kännas som annat än väldigt omodernt, även om regeringen själva gärna vill poängtera propositionens höga grad av nytänkande.
Att gång på gång fatta beslut och fördela resurser som går i linje med den skeva maktbalans som idag råder mellan stad och land riskerar att leda till djupt allvarliga och långtgående konsekvenser för både platser och individer. Det är därför hög tid för regeringen att börja platssäkra sina beslut, att landsbygdsintegrera. Något som denna proposition med all önskvärd tydlighet visar.