Vilka delar av Sverige ska inte leva?

”Hela Sverige kan inte leva” var rubriken på en ledare i DN, publicerad den 25 juli. En ledare vars budskap var att det är dags att stänga ner de mest perifera delarna av landet, de flesta vill ändå bo i stan (förenklat). Resonemangen utgick från att det är för dyrt att hålla liv i bygder med ett litet befolkningsunderlag och att det är samhällsekonomiskt rätt att satsa resurser där det bor flest människor eftersom det ger mest per skattekrona.

Vad har DN för avsikt med ledaren? Och varför nu? Handlar det om att förekomma de förväntade propositioner utifrån landsbygdskommitténs betänkande? Om slopade ränteavdrag och omlokalisering av statliga jobb…

Texten genomsyras av både okunskap och en cynisk hållning till frågan. Den bygger också på ett antal självklara antaganden om varför urbaniseringen enbart verkar vara positiv. Vi anser dock att dessa antaganden inte är så självklara.

Vilken nivå på offentlig service ska vi kunna förvänta oss?
Frågan vilken offentlig service vi har rätt att kräva i framtiden är allvarlig. Så pass allvarlig att den förtjänar en mer seriös diskussion. Alla får inte samma service idag och därmed inte samma valuta för sina skattepengar. I många kommuner där servicen är lägre är skattetrycket högre. Invånarna betalar mer men får mindre tillbaka. Så det är inte samma och har aldrig varit samma. Och ingen förväntar sig heller att det ska vara samma. Men det bör finnas en grundläggande nivå. Och det är väl det som är den egentliga frågan. Vilken nivå på offentlig service bör vi kunna förvänta oss, oavsett var vi bor. För inte kan väl DNs ledarredaktion mena att vissa områden helt ska lämnas utanför? Att de som väljer att bo på dessa platser kommer att leva utanför samhället? Eller ska vi rentav förbjuda människor att bo där?

Landsbygdskommittén skriver i sitt betänkande att det måste upprättas ett samhällskontrakt. Ett samhällskontrakt som slår fast vad den enskilde kan förvänta sig av samhället, oavsett var den bor. Det är en viktig och helt nödvändig diskussion som måste föras för att det ska bli tydligt vad som gäller för den enskilde men också för att samhället ska kunna prioritera mellan resurserna för att leva upp till kontraktet gentemot medborgaren.

Närhet är kvalitet
Ledarskribenten använder sig av ett vanligt (härskar)knep, genom att framställa det som en kvalitetsfråga. Att ställa högre kvalitet för ett flertal mot bibehållen service för ett fåtal. För många är det självklart och samhällsekonomiskt lönsamt att lägga resurser på att förbättra för majoriteten. Det leder exempelvis till att det är logiskt och naturligt att prioritera resurser på att korta restiden med tre minuter för en större grupp framför att en mindre grupp överhuvudtaget har tillgång till kollektiva färdmedel. Bäst för flest har blivit en självklar princip.

Om vi lägger ner en förlossningsavdelning i Sollefteå och på det sättet centraliserar vården till färre platser får vi mer vård per krona. Jättebra för många men ödesdigert för några (som inte är få). Och dessa ‘några’ blir då färre och snart finns de inte kvar. För vem i barnafödande ålder vågar bo på en plats utan tillgång till förlossningsvård? Alltså, kortsiktigt lönsamt men långsiktigt förödande när platser avfolkas. Den cyniska inställningen till konsekvenserna för de individer som drabbas åskådliggörs i följande citat:

”Inget av det här behöver vara något problem, förutom precis när nedläggningen sker, eftersom alla förändringar skapar oro. Längre avstånd kan i många fall upplevas som en försämring, men det kan även vara en förutsättning för förbättringar, som högre kvalitet på barnens utbildning, ökade resurser till landstingets specialiserade sjukvård och bättre beredskap om någonting går snett vid förlossningen.”

Skribenten skriver att ”närhet står mot kvalitet, när bibehållen närservice för ett fåtal genererar en skattehöjning eller en lägre lägstanivå för majoriteten”. Men närhet ÄR kvalitet. Även om det handlar om ett mindre antal människor. Att överhuvudtaget har tillgång till skola och butik är i högsta grad kvalitet för den enskilde.

Starka storstadsregioner är inte givet bra för hela landet
Att städernas tillväxt gynnar hela Sverige är en gammal ”sanning” med begränsad relevans för många platser och människor i Sverige idag. På vilket sätt gynnas Gäddede, Vansbro och Tidaholm av att exempelvis Stockholm, Göteborg och Malmö växer (en tillväxt som sannolikt har en bortre gräns på grund av rent fysiska faktorer)? Hade de (och även Sverige som helhet) inte varit mer betjänta av en tillväxt som var mer jämt fördelad rent geografiskt?

På ett nationellt plan så är det ur flera aspekter positivt med tillväxt (i städerna). Men för att det ska gynna alla platser (och alla människor) krävs att vi har vassa omfördelningsverktyg. Verktyg som till stor del saknas i den regionala tillväxtpolitiken. I slutet av 70-talet var de ekonomiska skillnaderna mellan olika platser små, så små att vi inte sett dess motsvarighet varken förr eller senare. Det byggde delvis på en utbyggnad av den kommunala offentliga verksamheten, vilket skedde över hela landet. Sedan dess har olikheterna åter igen ökat och många platser har (på grund av diverse orsaker) förlorat både människor, jobb och service, där inte minst staten har agerar avfolkningsagent. Samtidigt har vårt fokus på städerna ökat. Från att ha ifrågasatt deras framtid får de nu utgöra svaret och lösningen på alla våra problem. Den urbana normen och städernas tolkningsföreträde är ett faktum. Så att påstå att städernas tillväxt gynnar oss alla skapar snarare förakt hos insatta läsare än bidrar till någon form av kunskapslyft för outbildade medborgare.

Varför pratar vi så lite om nackdelarna med att städerna blir allt större. Om trängsel, bostadsbrist och luftföroreningar som är konsekvenser när städer blir överbefolkade. Och varför diskuterar vi aldrig hur stora städer vi vill ha? Vad som är en lagom storlek för en bra organisation, god livskvalitet, fungerande infrastruktur och så vidare? För inte kan det väl bara vara bättre ju större det blir?!

Och var förs diskussionen om hur vi vill att landet ska se ut. Hur ser framtidsvisionen ut? Vill vi hellre se en tvåmiljonersstad än fyra städer med en halv miljon? Är det hållbart? Och varför pratar vi så lite om fördelar med mindre kommuner och städer? Fördelar med lägre tempo, synliga samband, korta resvägar, närhet till makt och större möjlighet till snabba beslut.

Det finns ett ömsesidigt beroende
Återigen måste vi påminna om det ömsesidiga beroendet mellan land och stad. Det går inte att frigöra människan från sitt biologiska beroende. Produktion av förnybara råvaror och fungerande ekosystem är en begränsande faktor för social och ekonomisk tillväxt.  Vill vi bygga ett starkt Sverige inför framtiden, både ur ett socialt, ekologiskt o ekonomiskt perspektiv, så måste vi inkludera landsbygden i visionen om det hållbara samhället.

Och tro’t eller ej, alla vill inte bo i stan.